Dekret. del 1

Det finns en större legitimitet här i Egypten kring att berätta för människor hur de bör leva och vara. Kanske beror det på en avsaknad av skam, kanske beror det på att folk ändå inte bryr sig eller kanske beror det på en högre grad av kollektivism.

Hursomhelst yttrar sig detta i utsagor av typen: Du/ni borde sluta med att, du borde göra si eller så - av alltifrån mannen på gatan till religiösa ledare eller andra illuminater.

Vanligen rättfärdigas dessa utsagor genom åberopandet av auktoriteter i form av traditioner, antika skrifter eller gudomar. Föga ovanligen tjänar dessa emellertid endast som en front för stundens hetta, den personliga uppfattnignen eller det politiska målet.

Konsekvensen blir rekommendationer vars tråd är röd men där slutresultatet trotsar allt förnuft.

Alltså: En av dessa religiösa ledare vid Al-Azhar (viktigaste islamiska universitetet i Egypten och kanske hela mellanöstern) utfärdade för mindre än ett år sedan en Fatwa (religiöst påbud) om att vid den händelse att en kvinna börjar på en arbetsplats så måste hennes manliga kollegor, för att undvika de "problem" som kan uppstå när män och kvinnor arbetar tillsammans, slicka henne på bröstvårtan.

Lösningen är genial i sin finurlighet. Som ett religiöst påbud krävs det att fatwan är grundad i den heliga skrift. Således finner den handlingskraftige ledaren en lösning på problemet i ett avsnitt som säger att en man lagligen är son till den kvinna han ammats av.

Följaktligen innebär bröstslickandet att kvinnans manliga kollegor betraktas som hennes barn och de eventuella problemen är avstyrda eftersom män inte skulle göra något oanständigt med sina mödrar!

Samma slags logiska följd ledde även fram till att drickandet av profetens piss betraktades som heligt.

Folkets svar på dessa påbud från oven brukar låta som den historia min egyptiske kompis Mido brukar berätta om rökning av olika slag:

"Om imamen säger att det är halal (bra enligt Islam) då röker vi det. Om imamen säger att det är haram (dåligt enligt Islam) då säger vi att vi bränner det."

Bägge fatworna drogs sedermera tillbaka.

Annat är det med de personliga påbuden från familj, vänner och närstående; primärgrupper. Dessa socialiseringsmekanismer utöver ett betydligt emr omfattande tryck, och skydd, under en längre tid för individen mot vad vi är vana vid från Sverige. Om detta ska jag försöka berätta senare då jag inte har formulerat dessa tankar och exempel klart.