Seger

Vi vinner. Vi är vita. Vi måste vinna ibland. Allt är vitt.

Jag öppnar ögonen. Två röda streck skär genom det vita. De rytmiska slagen på trummorna lägger en grund för lyssnandet. Där framför mig sitter dom. Mina protegéer. Vitingar bland vitklädda. Femton stycken omsorgsfullt ihopjagade vänner, fotbollsintresserade, upplevelsekickare eller bara medföljande.

Det är final i den Egyptiska cupen. Zamalek möter Nppi. Zamalek är vårt lag, sen gammalt, sedan vi hamnade i deras geografiska kvarter. Ingen håller på Nppi. Dess ursprung är ett egyptiskt oljebolag. Dess spelare inköpta för oljemiljoner. Dess supportrar anställda på företaget, och Ahlawis. Ahly är det andra stora Kairolaget. Zamalek är det första. Rivaliteten är total. Hälften av Nppi:s supportar i finalen är Ahlawis. Zamaleks supportrar sjunger hatsånger mot Ahly. Nppi finns inte.

Tre timmar före match anländer vi utanför stadion. Jag möter några kollegor från jobbet, de ska också se på matchen, de är bara några av alla dem som utgör den vallfärdande massa som är på väg till matchen. Stadion är ett tempel där böner och förbannelser blandas med hopp och förtvivlan. De vill beskåda och prisa sina gudar och helgon: Shikabala, Amr Zaki är deras namn. Men de hade inte räknat med att få se änglar i verkligheten. Agnabi, utlänningar. Femton vita flickor och pojkar i grupp. Dom måste fotas! Vi måste titta på dom! Vi måste prata med dom!

Trängseln är massiv. Efter åtskilliga förhandlingsförsök ger vi upp. Vi ger oss istället in i gröten. Alla på en gång! Sen är vi igenom. Till Cairo International Stadium. Den rymmer drygt 80 000 åskådare. Den var tänkt att vara en av huvudarenorna i Fotbolls-VM när Egypten ansökte om att få det världsmästerskap i fotboll som sedermera tillföll Sydafrika. Enligt hörsägen anlände det internationella fotbollförbundets FIFA representanter till Cairo Stadium för att inspektera Egyptens kapacitet att hålla VM. De började med att ringa en ambulans. Den kom efter tre timmar och Egypten fick inte en enda röst för att hålla VM. Efter att ha hämtat sig från den skammen gick man och vann de afrikanska mästerskapen i fotboll två mästerksap i rad; nu senast i våras.

Väl inne ser vi det vi redan sett. Det är bara Zamalkawis på plats. Strax under hälften av platserna är tilldelade Nppi, de har ca 2000 supportrar. Zamalek har 50 000. Alla är galna. Alla sjunger.

Det är en jämn öppning på matchen, chanser åt båda håll. Sången avtar inte. Trummorna dånar. Det är fem minuter före halvtid, Shikabala tar sig in i straffområdet, han fälls! Straff! Skrik av glädje sen nervositeten. 1-0!!!

Halvtid.

Nppi pressar på tungt i andra halvlek. Zamalek har ingenting, de ser trötta ut som om de redan vunnit. Matchen är 90 minuter! Ända in i kaklet gubbar! Kom igen!

Trycket ger utdelning. Nppi kvitterar 1-1, det blir tyst. Sen börjar hat-sångerna mot Ahly, Kussumak ya Ahly! Missmodet sprider sig. Nppi fortsätter att pressa. Men de kan inte anfall hur länge som helst. Några byten här och där. Lite gladare rop nu. Det står och väger. Förlängningen är bara tio minuter bort. Zamalek anfaller, bollen går till Amr Zaki. Amr Zaki, yl'ab ala moda, warina tiiz a-suda - Amr Zaki, spelar på modet, visa oss den svarta rumpan. Sedan han i finalen i afrikanska mästerskapen råkade dra ner byxorna på sin Kameruanske motståndare och visade publiken den svarta rumpan. Han håller bollen vänder bort sin motståndare i straffområdet och skjuter behärskat med sin vänsterfort bollen i målvaktens högra hörn. 2-1 !!!!

Stadion exploderar. Nervös väntan följer. Spelavbrott, fler byten. Slutsignal.

Oooohhh Zamalkawi!! Ooooohhh Zamalkawi!! Oooooh Zamalkawi!!

Jag stänger ögonen för ett ögonblick. Plötsligt har jag en flagga i handen. Jag öppnar ögonen och två röda streck skär genom det vita. Zamaleks klubbfärger.

Vi måste fira segern, eller iaf äta innan vi går och lägger oss. Minibussar passerar oss beklädda med vita zamalekfärger och sjungande supportrar.

Vi åker till vårt gamla kvartershak. Farah. Gröna plastmöbler på gatan och schysst mat till ett billigt pris. Matchen har tagit sitt pris. Sist jag åt var klockan 16, sist jag drack var i halvtid ca 20.50; nu är klockan 24 på natten. Nu samlas allting samtidigt, hostan jag hade i helgen har inte gått över. Inte heller spänningarna i samband med matchen. En timma i bil och avgaser från stadion hjälper inte. Jag vill nog hem. Jag har haft huvudvärk hela dagen. Det har varit varmt. Jag kanske ska dricka något. Jag dricker en Fanta. Jag klarar det inte längre. Jag är jättetrött och mår inte hundra. Jag måste hem. Jag går ut på trottoaren, tar tag i en reklampelare och spyr.