Protokollets vrede

Jag har felat. Å det grövsta. Men jag är moraliskt oskyldig. Jag svär! Jag vågar inte se mannen i bilden i huvudet i ögonen. Jag skäms. Om han skulle se mig nu...

De var Sveriges nationaldag. Som traditionen påbjöd firades den utan pompa och ståt på African diplomats club. Och därefter passerade två dagar och den 8 juni var så det officiella firandet inbokat på den svenska ambassaden. Det lär ju bara vara svenska i skjorta och chinos, det är nog lugnt men det får ändå bli finkläder: kostymbyxor, bälte, skjorta, slips, kavaj? nej det var ändå 35+, svarta sockar...och inga skor! de ser smutsiga ut utbrister mina två rumskamrater, det funkar inte. - dom här då? mina inomhusfotbollskor är ju svarta! - Ja, bara om du tvättar dem först. Vi är sena. - vad ska jag ha då? - ta sandalerna. -sandalerna?!...okej men då tar jag sockar under för att det ska se mer...ja, gubbigt och kostymvärdigt. -nej. - nej. -okej utan sockar då. Nu drar vi. -betala ordentligt nu så vi slipper bråka med taxichauffören utanför ambassaden... - bra tänkt

Det var avskedsfest för ambassadören också, 1500 inbjudna gäster. Danska militärattachéer, kineser i uniform, egyptier från statens alla hörn, brats, indiska ambassadörens fru. Plus några bekantingar, den svenska prästen, de svenska biståndsarbetarna, biskopen, katja och den där lustige typen från kyrkan sist "polyhistorn"... alla skickliga lejon, alla i mörka kostymer och svarta skor... förutom en person i sandaler. Det var iaf gratis. En hade iaf en blå svid. Institutets härskare. Sliriga.

Inget program, slö musik. Vi pratar, vi minglar väl egentligen. Trevligt. Giftastrevligt eller bättre, valuta för skattepengarna, onekligen. Sen börjar det regna. Regna och åska!! Klockrent. Nationaldagsfirandet kunde knappast toppas bättre än så. Så åker alla hem.


Part deux

Wasta, koosa. Inflytande, kontakter, streetsmartness. Ibland fixar det in tyskar till Kongo's sektion i matchen mot Egypten. För mig fixar några norrmän in mig på en fest på amerikanska ambassaden. Den här gången tänker jag inte klä bort mig. Jag är säker på att det inte är en mottagning, det är en fest för yngre. Okej, vit skjorta, röda byxor, bälte och sandaler. Först åker jag till min amerikanska kompis och hänger lite. Han har några timmar tidigare fått en hyresgäst, en tysk tjej i 20-års åldern plus hennes två kompisar. De har jättekorta kjolar. Min amerikanske vän är mäkta orolig, vad ska dörrvakten säga, hur ska de klara sig på stan, har de aldrig varit här tidigare? Jag gör mitt bästa för att lugna honom: - Tyska tjejer är väldigt liberala, har du hört om hur de bastar i Tyskland...? -...I want to stay here until they leave, do you think we can leave them here? I just want to have veiled and very respectable girls in my flat after this. - hahaha

Vi möter våra norska vänner vid ingången till ambassaden. De har också vanliga festkläder. Säkerhetspersonalen tar alla mobiler med kameror och skannar samtliga för bomber. Vi betalar 40 pund i inträde och får en biljett till festen. Temat för den är "Black & White". Jag ser en brittisk vän med newcastletröja och börjar ana oråd. Jodå, alla är klädda i svartvitt. Jag har illröda byxor på mig.

Vi kommer in. Det är högljutt och de amerikanska marinsoldaterna festar loss. Vi är i deras barack och fritidslokaler. De har biljard, fussball, shufflepuck och en sandsäck. Tung amerikansk musik och unga människor. Jag är 19 igen!!

Jag saknar det inte. Jag saknar bara den framtiden.

När vi gått vill några dansa mer. Vi åker till en båt med en bar som heter Purple. Musiken är fantastiskt hög och vi drar, vi vill äta. Men vi är på Zamalek och allt är stängt. Halv tre kommer vi in på Maison Thomas. Restaurangen är stängd men vi kan beställa take away; bara vi väntar utanför. På gatan. Så kvällen avslutas med att äta pizza på trottoaren mitt i natten. 19, fa'alan.