Pris

Efter en tid i Kairo blir man utan undantag vad som enklast kan beskrivas som: snål. Detta kan i tillfälliga utbrott ta sig uttryck i en närmast dumdristig, tävlingsinriktad snålhet där varje fjärdedels pund räknas. Vanligen nås detta tillstånd när det börjar gå upp för en att tiden i Kairo är på väg at rinna ut och att pengarna hittills runnit ännu fortare än så. Det har också ett direkt samband med den växande frustrationsnivån över att vara vit som innebär att man alltid är ett lovligt byte för svindleri, tiggeri och ett allmänt antagande av att man är villig att betala hutlösa priser för...allt.

Således gör man ett tappert försök att "go native". Vilket innebär att taxin försakas för minibussar för 75 piastrar (ungefär en krona) till tunnelbanan för en pund (ca 1.2 kronor) till jobbet på andra sidan Nilen i downtown. Frukosten hemma dessförinnan är givetvis havregrynsgröt. Nästa mål mat blir lunchen där det blir pasta eller koshery för 3 pund och eventuellt en flaska vatten för 1.5 pund. Därefter hemfärd med samma medel och arbetsdagen har avklarats för ca 10 kronor. För kvällen blir det sedan mat hemma, pasta och tomater och kvällsnöjet en shisha och en kopp te på ett "hole-in-the-wall" café för ytterligare ca 10 kronor. Och om det ändå blir nödvändigt med taxi hem från caféet pga av den sena timmen skall det förhandlas om minsta pund och man är beredd att bråka i 15 minuter för det där enda pundet.

Detta liv fortsätter sedan tills dess att "exceptionella omständigheter" gör att man bara måste gå på den flärdfulla restaurangen och käka mat för 100 pund och sedan gå till baren på taket av Ramses Hilton, dansa sig trött och i ett slag tillintetgöra den gångna veckans ansträngningar.

Den oundvikliga följden blir en känsla av skam och nya försök att vara "ekonomisk" under den kommande veckan.

Och på så vis fortsätter livet och kampen mot pengarna, i en konstant vågrörelse; lån, skulder, vinster och förluster rör sig alla sakta men säkert mot slutet. Hemresan