Impasse

Jag ar pa vag hem. Till fororten. Maadi, fororten for rika och vasterlanningar. Jag ska stiga pa Metron. Det ar tjockt med folk pa perrongen och i vagnen. All trycks, bokstavligt talat, in i vagnen. Vi har inget manoverutrymme. Jag ar i mansvagnen. Nagon enstaka fru eller dotter skymtar i havet av svettiga egyptiska man i alla aldrar. Och jag. Min dag har varit upp och ner. Jag kanner mig pressad har inne bland alla kroppar. Trycket lattar en aning vid nasta station. Trangseln far folk att bli irriterade samtidigt som alla forstar situationen och agerar undanglidande. Pressat. Plotsligt lamnar vi underjorden och ser dagen anyo. Den ar pa vag att lamna oss. Solnedgangen nalkas. Nagons mobil gar pa. Melodin till "Sweet dreams" sprider sig obonhorligt genom vagnen. Agaren gor inga ansatser att svara. Ingen reagerar. Jag tittar ut mot den sjunkande solen och later sedan blicken glida tillbaka in och spela over alla de ansikten som star packade framfor mig. Jag borjar forsiktigt folja takten med min fot medan ett leende tar over mig och skickas ut i trangseln. "Sweet dreams are made of this. Who am I to disagree? I travel the world..."