I miss the rains down in Africa, I bless the rains down in Africa

Jag saknar regnet. Det kommer inte hit, Notus förblir frånvarande. Förutom de få tillfällen då han får nog av sina jungler och färdas norröver för att omstörta harmonin och bringa kaos i oordningen. I kollisionen mellan stormen, regnet och öknen, vindstillheten, skapas det ännu lite omöjligare. Överflödet av möjligheter spetsas och tillfällena får för ett ögonblick övernaturlig karaktär.

Alla de tårar som regnar bortom det vidsträckta sandhavet är också här.

Så där står jag. En Alexander Hamilton. Framåtblickande, förväntansfull, lugn i förvissning om regnets ankomst. Stilla, med en elektrisk beredskap som sipprar ut i det flacka ljuset i ögonen, som bubblar under huden.

Jag väntar. Regnet kommer. Ett afrikanskt hällregn som sköljer över allt. Allt försvinner i regnet. Allt blir rent. Allt blir nytt. Det översvämmar mig, det översvämmar staden, det uppfyller, omfamnar och dränker hela världen. Och beredskapen frigörs, strömmen blixtrar ut ur ögonen, huden rivs sönder av den exploderande energin. Omsluten av vatten elektrifieras verkligheten och blir ett hav av ljus. Befrielse