Ett slags slut

Hur ska jag kunna sammanfatta detta? Allt detta?

Det har i tid varit en kort period, men jag har under den tiden levt ett liv. Det har tagit mig genom stunder av underbar forundran, stark vanskap, storsta aktvitet, lycka och gudomlig forsyn jag aldrig kunnat ana. Men det har ocksa stortat mig ner i djupaste sorg och uppgivenhet, svaghet, sjukdom och undergang.

Det har egentligen varit och ar alldeles for mycket for att jag skall kunna ta in det hela. Det ar for mycket. Och det ar delvis darfor jag aker hem nu, aven om jag kunnat stanna.

Mina forsok att bearbeta vad jag upplevt har ni blivit delgivna i form av det jag skrivit har pa dessa sidor. Som jag aven maste delge mig sjalv. Jag har behovt skriva detta.

Nu tar det slut. Och det kanns katastrofiskt. Men egentligen ar jag redan klar och har avslutat allt har. Med det enda undantaget att jag lever har. Jag lever har.

Jag bladdrade haromdagen igenom mina antecknings/skolbocker som jag anvant har i Kairo. Och jag fann att jag i en preliminar disposition till de forsta blogginlaggen skrivit: "Jag kan inte lova nagonting". Jag minns inte langre varfor och jag kan inte hitta referensen i bloggen. Jag forsoker forsta varfor. Jag forsoker forsta vem jag blivit under dessa fyra och en halv manader. Det ar svart att greppa nagot solitt, det glider undan som rok mellan fingrarna. Men nagot blir kvar. Nagot jag numera vet sakert. Jag vet att jag faktiskt lovade. Och jag vet att jag kan lova allt. Allt det som jag ar

Pa vag fran...

Jag sitter i en taxi och roker en cigarett. Av market Cleopatra som jag fick av chaufforen. Billigt, sannolikt daligt och saledes vanligt. Jag ar pa bra humor med en "devil may care"- attityd. Rund under fotterna. Ensam mot varlden. Pratsam. Sa jag pratar med chaufforen. Om det vanliga. Vad gor jag har, var han bor, om han ar gift eller inte, om han har barn eller inte. Var syn pa Egypten, varifran jag ar, osv.

Vi fastnar i politiken. Den svara situationen for folk. Mubarak ar en tjuv. Precis som alla taxichauffrer sager, jag smaskrattar. Men denne lagger till nagot, utan nagot extra i rosten, men i meningen. - Vet folk i Sverige att Mubarak ar en tjuv? Forstar dom det? Med undertexten: gor ni nagot? forstar ni verkligen den svara situationen for oss har?

Jag blir missmodig, ger ett diplomatiskt svar och blir sedan tyst.

Efter en stund gor jag ett forsok att bryta tystnaden. Han sa att han hade en son...
- Hur gammal ar han?
- Han ar dod. Han blev bara tio dagar, och han dog i statens vard pa ett av deras sjukhus. Han hette Omar.

Jag tittar tomt framfor mig in i trafiken, ljusen och morkret i Kairo-natten. Jag tar ett djupt bloss och blir plotsligt valdigt tacksam for den stundens ingivelse som fick mig att roka min forsta cigarett pa sju ar.

Community(tarianism)

Den andra sak jag ville beratta om narmar sig sjalva karnan i den egyptiska upplevelsen. Lojaliteten, solidariteten och bindningen till familjen och narsamhallet. Familjen ar grundenheten i det egyptiska samhallet. Till den ar du knuten med blod och till den ger du dig sjalv, din arbetskraft och din lojalitet. Men du far ocksa tillbaka allt det stod du kan tankas behova i din situation. I avsaknad av fungerande statliga skyddsnat forsakrar sig manniskorna genom att knyta sina oden till varandra i grupper.

Nar du ar illa ute far du hjalp av dina narstaende och pa samma satt hjalper du till nar andra ar illa ute. Detta leder till nara band inom familjen och det lokala samhallet. Och en sallsynt vilja att standigt hjalpa till. Saledes skapas hierarkier inom familjen och mellan famiiljer i omraden dar de med mest resurser far en position som val-respekterade grundad i deras formaga att hjalpa. En position som de lagger sig i vinn om att behalla genom stor generositet.

Dessa strukturer, som ar att betrakta som naturliga handlingsmonster, inkluderar da aven de som kommer pa besok och tas in i den nya gemenskapen. Som jag. Vad detta betyder ar att dina egyptiska vanner mer an garna kor dig over halva stan, tar in dig till brollop, vill ha dig over for middag hos familjen, later dig sova hos dem etc. etc.

Jag menar inte att detta saknas annorstades, bara att det gar sa mycket fortare har. Den person du moter pa gatan pa morgonen kan du pa kvallen vara pa middag hos. Och det kanns inte konstigt. Det ar latt och naturligt. Men samtidigt finns dar fragan. Skulle jag gora likadant? Tiden forandrar mig och omstandigheterna gor mig ny, igen. Den har gangen vet jag inte till vem. Jag ser mig inte lika klart langre. Ett sadant fundamentalt systemskifte ar jag inte kapabel till, men det finns sidor att fanga och sidor att slappa. Vi lar oss nagon nytt hela tiden. Nagot battre. Som gor oss alla battre.

Impasse

Jag ar pa vag hem. Till fororten. Maadi, fororten for rika och vasterlanningar. Jag ska stiga pa Metron. Det ar tjockt med folk pa perrongen och i vagnen. All trycks, bokstavligt talat, in i vagnen. Vi har inget manoverutrymme. Jag ar i mansvagnen. Nagon enstaka fru eller dotter skymtar i havet av svettiga egyptiska man i alla aldrar. Och jag. Min dag har varit upp och ner. Jag kanner mig pressad har inne bland alla kroppar. Trycket lattar en aning vid nasta station. Trangseln far folk att bli irriterade samtidigt som alla forstar situationen och agerar undanglidande. Pressat. Plotsligt lamnar vi underjorden och ser dagen anyo. Den ar pa vag att lamna oss. Solnedgangen nalkas. Nagons mobil gar pa. Melodin till "Sweet dreams" sprider sig obonhorligt genom vagnen. Agaren gor inga ansatser att svara. Ingen reagerar. Jag tittar ut mot den sjunkande solen och later sedan blicken glida tillbaka in och spela over alla de ansikten som star packade framfor mig. Jag borjar forsiktigt folja takten med min fot medan ett leende tar over mig och skickas ut i trangseln. "Sweet dreams are made of this. Who am I to disagree? I travel the world..."

Toot

- Okej vi ses pa Toot.
- Ska vi hanga pa Toot?
- Halla, jag ar pa Toot.

Toot = Hallon

Det ar ett cafe i stadsdelen Agouza. Det ar som ett stort rum som ar oppet ut pa trottoaren och gatan. Inredningen bestar av vita plaststolar och vita plastbord samt lite hogre och mindre trabord. Dessa star utspridda dar folk vill sitta. Oftast ute. Nar det ar fotboll; inne. Den anddra stora delen av inredningen ar man. Enbart man. Egentligen ar det typexemplet for ett egyptiskt cafe. Hit kommer man och satter sig nar dadgen borjar, nar arbetsdagen ar slut, nar det ar en match, nar man inte har nagot att gora, nar man vantar, narsomhelst. I grupper eller ensamma. Alla kanner varandra och alla halsar pa varadnra varierande fran kindpussar och omfamningar till ett vanligt al-salam aleykum. Har hittar man gruppen av man 50+ som diskuterar, ja vadsomhelst klockan tva pa natten. De yngre mannen sitter i det luftkonditionerade rummet lite hogre upp och spelar kort. En del sitter inne och spelar backgammon, andra bara hanger, nagon surfar pa grannens tradlosa internet. Alla roker. Cigaretter eller shisha. Och de dricker: te, lask eller juice.

Man ar mer dar an hemma. Det ar oppet nastan jamt. Och om det ar stangt kan man fa dem att oppna. Som Andrew, Barrett och Mido gjorde klockan 5 pa morgonen efter ett brollop. Servitorerna ar inventarier i sig sjalva. Har maste jag framforallt namna Nadir och Bahaa, "harrassers-in-chief". Galna men trevliga.

Jag kommer att sakna att bara hanga pa ett stalle sa otvunget som dar, lata vanner komma och passera. Kanske ar Toot i sjalva verket urtypen for ett cafe sa som vi forestaller oss det. Ett andra hem, familjart, valkomnande, kravlost. Dar du traffar vanner och skapar nya. Kontakter och skvaller. Information byts ut och tid passerar och spenderas.

Tiden passerar

Introduktion till slutet

Jag ar har nu. Nara slutet. Det narmar sig langsamt och obevekligt. Darfor har jag funderat pa tva saker: om jag missat nagot som jag borde berattat, och hur jag ska sammanfatta det hela. I det forsta fallet har jag kommit pa tva saker och tva situationer. Sakerna har foljt mig under en langre tid och situationerna ar nya. Om dem skall jag nu beratta i de foljande fyra kapitlen. Darefter kommer en slutkommentar som med allra storsta sannolikhet blir det sista jag skriver om denna min tid i Kairo. Sa, ater till slutet.

Live, Love and Lose

- Jag vet vad det ar du har
- Vad? Du maste hjalpa mig, det ar allvarligt!
- Jag kan se det pa mina tester. Du uppvisar alla de klassiska symptomen. Du har gjort din tid tom och fyllt den med fjarilar.
- Vad menas med det? Vad ar det for konsekvenser?
- Det har inte ovanligen i flera fall, historiskt sett, resulterat i doden. Patetik ar aven det vanligen forekommande men det ser jag pa testerna att du redan adragit dig.
- Jag...det var inte meningen, jag planerade inte, jag forvantade inte...
- Du visste vad som vantade.
- Nej, men...ja...jag...jag hoppades inte
- Logner hjalper inte dig.
- Finns det inga botemedel?
- Det finns ett antal kanda snabbverkande, dock enbart med lindrande effekt och med risk for biverkningar. Och i ditt fall, och med din medicinska historia kan jag inte rekommendera nagon av dem.
- Finns ingenting alltsa? Ar det kroniskt?
- Det finns i realiteten bara ett verkningsfullt serum, men aven det kan i svara fall sakna verkan.
- Vad ar det? Ge mig ! Jag behover det nu!
- Tid. Passerad och forfluten.
- Den ar inte din att ge.
- Du har givetvis ratt. Men da aterstar bara for dig att utharda symptomen. Men det visste du forstas redan innan.
- Jag kunde inte veta, det var inte utstakat, det var inget lovat.
- Men du lovade?
- Jag...
- For du var alltid ett latt byte
- Jag lat mig fangas.
- Jag vet. Och du har bara dig sjalv att skylla.
- Mina tarar ar mina att ge vem som helst

En plan

En plan har mig blivit given. Det sluttande planet blev ett flygande. Jag stortar fortfarande, ty sadan ar flyktplanen. Men jag blev lyft nar jag bast behovde det. Jag vet att jag ar tacksam. Raddad av civilisationen i min mest manskliga stund. Och jag, som trodde jag var en man av civilisationen, jag tvekar och skiftar vikt. Nagot mycket storre hindrar mig inte. Men det tar min uppmarksamhet, all.

Min omedelbara framtid har blivit mer och mer planlos den senaste tiden. Jag borjade tappa framtidstron och darmed foll anledningarna att planera den. Jag aker 'hem'. Den 10 juli. Men sen? Nu vet jag. En plan har mig blivit given. Fran EU-kommissionen som erbjudit mig praktik under fem manader med start till hosten. Jag har for avsikt att anta erbjudandet. Jag blir darmed tillbaka dar jag en gang borjade, med Europa. Jag vet inte om det ar ratt eller fel. Det ar ratt. Ratt vag. Det ar en dorr, en mojlighet. Det ger mig energi och mal. Jag behover det. Sa nu tar jag nya tag. Anda fran tarna...

...and I exit the flat, and I get up on the roof. And I'm screaming from the top of my lungs: I've got a plan!

En mobil resa

Ringer du nu? Jag ar glad. Men det ar inte du!? Vem ar det?

- De tappade mobilen pa metron?
- Jovisst, jag kanner dem. Var kan vi traffas?
- Okej, vi sager utanfor Hardees vid Midan Tahrir om en timma.
- Jag ar lang och blond, ni kommer att frosta vem det ar.

En timme senare.

De dar 4 tjejerna i slojor tittar pa mig konstigt. Nu ringer de. Jepp det ar dom.

- Har ar moblien
- Tack sa hemskt mycket
- Det ar en fest klockan 19 ikvall i narheten av Cairo Tower. Ungdomsministern ska komma. Du ar valkommen och bjud in vanner om du vill.
- Jag kan inte lova nagot.

Klockan 21

- Okej, jag vill bara ringa och kolla forst om exakt var det ar....(inget svar).
- Vi aker anda

Dar. Utanfor Cairo Tower.

Svar! - vi kommer om fem minuter (egyptiska?)

5 minuter senare.

- Hej!
- Hej!
- Det var hon som hittade din mobil.
- Ar festen slut?
- Ja, men ni kommer med oss anda.

Lite langre bort pa samma gatan.

- Har ar det!

Mobilfinnerskan pekar pa en imponerande byggnad ifran vilken en rod matta rullats ut. Vi gar pa den. Det ar fullt med folk som minglar. Filmkameror packas precis ner. Pa vaggen hanger ett enormt portratt av president Mubarak. I den enorma mottagningshallen star aven nagra stora konstverk. Vi ar de enda vitingarna for vilket vi far odelad uppmarksamhet. Mobilfinnerskan och numer aven var guide i detta palats - en petite tjej som ar mycket engagerad, framat och talar oavbrutet pa oklanderlig engelska - berattar for oss om arrangemanget.

- Det har varit en poesikvall dedikerad till hyllningar av Hemlandet Egypten i regi av en organisation for unga egyptier med stod av Suzanne Mubarak. Det ar darfor vi far lana dessa lokaler. Hur ser eran bild ut av ert hemland? - ? bra fraga

Hon fortsatter med att presentera folk och vanner. Skadespelare, malare, journalister, artister, en man som intill perfektion kan harma faglar.

- Y ar sangerska. Sjung for dom Y!

Sa dar star vi, i en enorm hall pa en rod matta och lyssnar pa en sangerska. Hon sjunger, vackert - bara for oss - pa tva meters avstand. Sinnet forsoker desperat fa grepp om situationen, men forgaves. Istallet borjar ansiktet spricka upp i ett stort leende. Jag kan inte hejda det, jag vill inte hejda det. Jag kan inte sluta le.

Valkommen till Kairo