Alistair! - Give me a hug!

I miss the rains down in Africa, I bless the rains down in Africa

Jag saknar regnet. Det kommer inte hit, Notus förblir frånvarande. Förutom de få tillfällen då han får nog av sina jungler och färdas norröver för att omstörta harmonin och bringa kaos i oordningen. I kollisionen mellan stormen, regnet och öknen, vindstillheten, skapas det ännu lite omöjligare. Överflödet av möjligheter spetsas och tillfällena får för ett ögonblick övernaturlig karaktär.

Alla de tårar som regnar bortom det vidsträckta sandhavet är också här.

Så där står jag. En Alexander Hamilton. Framåtblickande, förväntansfull, lugn i förvissning om regnets ankomst. Stilla, med en elektrisk beredskap som sipprar ut i det flacka ljuset i ögonen, som bubblar under huden.

Jag väntar. Regnet kommer. Ett afrikanskt hällregn som sköljer över allt. Allt försvinner i regnet. Allt blir rent. Allt blir nytt. Det översvämmar mig, det översvämmar staden, det uppfyller, omfamnar och dränker hela världen. Och beredskapen frigörs, strömmen blixtrar ut ur ögonen, huden rivs sönder av den exploderande energin. Omsluten av vatten elektrifieras verkligheten och blir ett hav av ljus. Befrielse

Pris

Efter en tid i Kairo blir man utan undantag vad som enklast kan beskrivas som: snål. Detta kan i tillfälliga utbrott ta sig uttryck i en närmast dumdristig, tävlingsinriktad snålhet där varje fjärdedels pund räknas. Vanligen nås detta tillstånd när det börjar gå upp för en att tiden i Kairo är på väg at rinna ut och att pengarna hittills runnit ännu fortare än så. Det har också ett direkt samband med den växande frustrationsnivån över att vara vit som innebär att man alltid är ett lovligt byte för svindleri, tiggeri och ett allmänt antagande av att man är villig att betala hutlösa priser för...allt.

Således gör man ett tappert försök att "go native". Vilket innebär att taxin försakas för minibussar för 75 piastrar (ungefär en krona) till tunnelbanan för en pund (ca 1.2 kronor) till jobbet på andra sidan Nilen i downtown. Frukosten hemma dessförinnan är givetvis havregrynsgröt. Nästa mål mat blir lunchen där det blir pasta eller koshery för 3 pund och eventuellt en flaska vatten för 1.5 pund. Därefter hemfärd med samma medel och arbetsdagen har avklarats för ca 10 kronor. För kvällen blir det sedan mat hemma, pasta och tomater och kvällsnöjet en shisha och en kopp te på ett "hole-in-the-wall" café för ytterligare ca 10 kronor. Och om det ändå blir nödvändigt med taxi hem från caféet pga av den sena timmen skall det förhandlas om minsta pund och man är beredd att bråka i 15 minuter för det där enda pundet.

Detta liv fortsätter sedan tills dess att "exceptionella omständigheter" gör att man bara måste gå på den flärdfulla restaurangen och käka mat för 100 pund och sedan gå till baren på taket av Ramses Hilton, dansa sig trött och i ett slag tillintetgöra den gångna veckans ansträngningar.

Den oundvikliga följden blir en känsla av skam och nya försök att vara "ekonomisk" under den kommande veckan.

Och på så vis fortsätter livet och kampen mot pengarna, i en konstant vågrörelse; lån, skulder, vinster och förluster rör sig alla sakta men säkert mot slutet. Hemresan

Persongalleri

M - Rebellledaren. Finns där ett problem?
A - 42 anteckningsböker med individuella inskriptioner vi simmar seendes pyramider. Allt väl
A - Drömsäljande dynamo
A - En sen kväll i Agouza. Man jag har redan en lägenhet.
A - Studenten, svenska
A - Ofrivillig gäst, aldrig mer Syrien
A - (?)
A - Olja, öl och oförståelighet
A - Vän
A - Den arabiska teddybjörn läraren
A - Ya khawwal, Yalla Toot!
A - Nu vet jag vem du är.
A - Ya 'utta! haha
Å - Är du tillbaks? Kul
B - Akhuya al mu'arras
B - Arab Rap, Rab
C - Te-jobb för arabligan
D - Urkraft, motstånd och skönhet
D - Jag kommer att sakna de sena samtalen med dig på helgerna i Sverige...
E - Vänskaplig
F - Den brittiska kvoten måste fyllas
H - Stor, snäll och kass. Tjuv!
H - sweet home
H - Masu'ula
H - Flygvapenofficer? = idiot
J - Untangible
J - Kollega :-)
J - Journalisten
J - Light Ljus Lux
J - Igen är vi där och pratar och skämtar, bra.
J - Alltid trevligt
J - Kongo? eller var det FN chefen?
J - Broder
J - cool, jag kapade
L - Bloody commie! Galen och trevligare
L - fin
L - ge mig ett nät
L - historieberättaren, män och poliser
M - Moder
M - bra, ni gör varandra bra
M - föd mig
M - Spindlaren, schysst
M - Gasuus isra'iil ;-)
M - Mr. Anderson
M - Zamalkawi, kollega
N - På besök igen, en vän.
N - Koptiac, men jag känner dig inte.
N - Slirig fixare, squalor.
O - En promenad i månskenet, i skuggan av bananer.
O - Jag är dig skyldig en skam
O - Allt en gång till, roligt att du kom
P - Fader
P - Lunchvän
R - Brother in arms
S - Broder
S - belysning i rummet? vi har aldrig setts
S - svensk
Y - du tar mig sällan hem

I kämparnas håla

De var upprörda på jobbet. Det skulle ha hållits en konferens med olika NGO:s i regi av Freedom House. Deras första konferens i Egypten. De var upprörda eftersom konferensen ställts in. Förklaringen var det föga oväntade och möjligtvis enda giltiga: "Security issues". Vilket sannolikt betyder att den egyptiska staten satt stopp för hela arrangemanget. Ett ständigt problem för en organisation som i förlängningen arbetar för det nuvarande systemets totala omdanande.

En dag ringde chefen mig och berättade att det hade skett en brand på kontoret. Den hade förstört hela köket och brännmärkt delar av de övriga rummet på kontoret. Jag vet inte tillräckligt mycket om situationen för att med säkerhet säga att det inte var en olycka, men trakasserier av det här slaget är inte omöjliga. Ett av de mer tydliga och skrämmande exemplen är hanteringen av de spända relationerna mellan muslimer och kopter i landet. Nyligen inköpte den koptiska kyrkan mark i övre Egypten. Seden påbjuder att den nyinköpta marken omedelbart omgärdas av en mur. Under byggandet av denna mur togs några munkar till fånga av okända män, varefter de misshandlades och torterades. Har ni hört om detta? Det filmades med mobilkamera och visades på en av kopternas tre tv-kanaler vilket ledde till att samtliga medarbetare på kanalens Kairo-kontor arresterades. "Relationerna mellan kopter och muslimer är mycket goda".

Trots detta finns människor som gör motstånd. Unga, drivna, pålästa och engagerade. Bland dem jobbar jag.

Det är delvis därför jag tycker det är roligt att jobba för en NGO här. En annan anledning, som kan tyckas banal men som jag ska förklara orsaken till nedan, är att jag får träffa egyptiska kvinnor. Dessa varelser är annars en förbjuden zon för alla utom andra kvinnor, släktingar eller make. Att tala med kvinnor försvåras också av att deras påbjudna roll i samhället är att sköta hushållet vilket gör att betydligt fler män syns på Kairos gator, i synnerhet på kvällarna då i stort sett bara män vistas utomhus. Allt detta betyder att jag bara får se en sida av den egyptiska verkligheten. Dessa hinder tar arbetet bort. Att ha egyptiska tjejkompisar framstår dock som omöjligt. Därtill är mans- och kvinnorollerna för tillfället alltför rigida. I synnerhet när det gäller oss lösaktiga, själviska och korrumperade västerlänningar.

Ett till synes litet men ändå tydligt exempel på den skillnad som ställs upp mellan män och kvinnor stötte jag häromdagen på när jag och min egyptiske vän var ute och kollade på kläder. Han skulle handla skjorta och slips. Han fann en skjorta och en snygg slips, men han kunde inte ha slipsen. Den var inte för dyr. Den var av siden. Tydligen bär män i islam inte siden eller guld eftersom de är "kvinnliga" attribut.

Jag kunde inte släppa det med tanken och på metron dagen efter iakttog jag männen i vagnen. Jag tittade på deras händer. Och mycket riktigt, deras vigselringar var av silver.

Besök

Att få besök här i Kairo är alltid trevligt. För mig är det kul att få kontakt med världen i Sverige och få någon som förstår vilka erfarenheter jag har härifrån, för att inte tala om att det är roligt att träffa vänner igen.

Besöken uppbär dock av en känsla av märklighet i det att mitt Sverige-liv och mitt Kairo-liv möts och krockar. Det känns konstigt, som att föräldrarna kommer till universitetet på besök, eller som när du tar med familjen till jobbet för första gången.

Besökarna kan placeras in i två kategorier: De som varit här förut och de som kommer för första gången. Den senare kategorin behandlas vanligtvis med största omsorg på ett sätt som enklast kan beskrivas som: med silkesvantar. Med den egna erfarenheten i åtanke känns det som om att jag behöver ta hand om dem som barn.

Besökarna har i stora drag två önskningar. Att träffa den de hälsar på och att se Egypten. Svårigheten ligger dock i att de är här på semester och att jag har mitt liv här med studier och/eller jobb, och annat. Detta försvåras av att jag inte gärna vill släppa besökarna för sig själva såtillvida de inte varit här tidigare. Och kompliceras ytterligare av att sightseeing redan avklarats för min del första gången jag var här. Därför leder ett kommande besök vanligen till kommentarer hos vänner härnere i stil med: "inte de där gamla pyramiderna igen..." "marknaden är hemsk" "museet får han/hon sannerligen ta på egen hand" "de är så rika de där västerlänningarna som kommer på besök det blir dyrt, jag lever ju kairo-snålt nu".

Deras ankomst föranleds också av förväntningar från i synnerhet egyptiska vänner som alltid blir besvikna om de besökande inte är ett koppel tjejer. Och därtill av förväntningar bland vännerna här nere eftersom de besökande visar något av vem man är i Sverige då man i högre grad valt vännerna där hemma.

Terra incognita
Förstagångsbesökarnas reaktion brukar vi ankomsten vanligen vara: "Vad kul att se dig" följt av "Jag kommer att dö!!" när de i överljudsfast åker i en pappkartong från flygplatsen in till Kairo, vilket efter avstigning byts till ett "Vad i h-e är det som pågår här egentligen?! Det är ju helt galet!" Sammanfattningsvis kan deras inledande upplevelser beskriva med ett ord: Chock.

Efter några dagar har det knappast gått över då Kairo ständigt beskjuter en med nya upplevelser. Men de brukar vanligen adderas till upplevelser av förundran och glädje. Något man inte glömmer i första taget är lätt att uppnå men det är alltid roligt att försöka ge dem något extra de missar som vanliga turister. Som att ta de stackars två svenska besökarna till ett "hole-in-the-wall café" med en egyptisk vän som säger till serveringspersonalen att "ta" på dem. Eller när den amerikanske vännens lillasyster kommer på besök och den egyptiske vännen gör allt för att göra amerikanen obekväm genom t ex genom att ta med sig en ros till lillasystern första gången de träffades.

Parenteser åsido, det är en fördel att kunna åtnjuta alla de fördelar det innebär att ha en person med lokalkännedom vid sin sida som kan visa de platser de vanliga turistrutterna förbigår vilket ger en annorlunda och, ja, större upplevelse. Nog med skryt. Allesammans:

Känn er välkomna!

Protokollets vrede

Jag har felat. Å det grövsta. Men jag är moraliskt oskyldig. Jag svär! Jag vågar inte se mannen i bilden i huvudet i ögonen. Jag skäms. Om han skulle se mig nu...

De var Sveriges nationaldag. Som traditionen påbjöd firades den utan pompa och ståt på African diplomats club. Och därefter passerade två dagar och den 8 juni var så det officiella firandet inbokat på den svenska ambassaden. Det lär ju bara vara svenska i skjorta och chinos, det är nog lugnt men det får ändå bli finkläder: kostymbyxor, bälte, skjorta, slips, kavaj? nej det var ändå 35+, svarta sockar...och inga skor! de ser smutsiga ut utbrister mina två rumskamrater, det funkar inte. - dom här då? mina inomhusfotbollskor är ju svarta! - Ja, bara om du tvättar dem först. Vi är sena. - vad ska jag ha då? - ta sandalerna. -sandalerna?!...okej men då tar jag sockar under för att det ska se mer...ja, gubbigt och kostymvärdigt. -nej. - nej. -okej utan sockar då. Nu drar vi. -betala ordentligt nu så vi slipper bråka med taxichauffören utanför ambassaden... - bra tänkt

Det var avskedsfest för ambassadören också, 1500 inbjudna gäster. Danska militärattachéer, kineser i uniform, egyptier från statens alla hörn, brats, indiska ambassadörens fru. Plus några bekantingar, den svenska prästen, de svenska biståndsarbetarna, biskopen, katja och den där lustige typen från kyrkan sist "polyhistorn"... alla skickliga lejon, alla i mörka kostymer och svarta skor... förutom en person i sandaler. Det var iaf gratis. En hade iaf en blå svid. Institutets härskare. Sliriga.

Inget program, slö musik. Vi pratar, vi minglar väl egentligen. Trevligt. Giftastrevligt eller bättre, valuta för skattepengarna, onekligen. Sen börjar det regna. Regna och åska!! Klockrent. Nationaldagsfirandet kunde knappast toppas bättre än så. Så åker alla hem.


Part deux

Wasta, koosa. Inflytande, kontakter, streetsmartness. Ibland fixar det in tyskar till Kongo's sektion i matchen mot Egypten. För mig fixar några norrmän in mig på en fest på amerikanska ambassaden. Den här gången tänker jag inte klä bort mig. Jag är säker på att det inte är en mottagning, det är en fest för yngre. Okej, vit skjorta, röda byxor, bälte och sandaler. Först åker jag till min amerikanska kompis och hänger lite. Han har några timmar tidigare fått en hyresgäst, en tysk tjej i 20-års åldern plus hennes två kompisar. De har jättekorta kjolar. Min amerikanske vän är mäkta orolig, vad ska dörrvakten säga, hur ska de klara sig på stan, har de aldrig varit här tidigare? Jag gör mitt bästa för att lugna honom: - Tyska tjejer är väldigt liberala, har du hört om hur de bastar i Tyskland...? -...I want to stay here until they leave, do you think we can leave them here? I just want to have veiled and very respectable girls in my flat after this. - hahaha

Vi möter våra norska vänner vid ingången till ambassaden. De har också vanliga festkläder. Säkerhetspersonalen tar alla mobiler med kameror och skannar samtliga för bomber. Vi betalar 40 pund i inträde och får en biljett till festen. Temat för den är "Black & White". Jag ser en brittisk vän med newcastletröja och börjar ana oråd. Jodå, alla är klädda i svartvitt. Jag har illröda byxor på mig.

Vi kommer in. Det är högljutt och de amerikanska marinsoldaterna festar loss. Vi är i deras barack och fritidslokaler. De har biljard, fussball, shufflepuck och en sandsäck. Tung amerikansk musik och unga människor. Jag är 19 igen!!

Jag saknar det inte. Jag saknar bara den framtiden.

När vi gått vill några dansa mer. Vi åker till en båt med en bar som heter Purple. Musiken är fantastiskt hög och vi drar, vi vill äta. Men vi är på Zamalek och allt är stängt. Halv tre kommer vi in på Maison Thomas. Restaurangen är stängd men vi kan beställa take away; bara vi väntar utanför. På gatan. Så kvällen avslutas med att äta pizza på trottoaren mitt i natten. 19, fa'alan.

Scen X

Avreseort: Ma'adi, förort för ex-pats.
Transport: Metro, bara ett pund!
Vapen: Pengar (få), nyckelring med zamalek-märke, glasögon, mobiltelefon, bläckpenna...nej, den glömde jag i Ma'adi.
Scen: Horreya (frihet), café/bar. "Seedy, cheap, intermingling of Egyptians and Westerners alike"
Soundtrack: Högljutt prat.
Skådespelare: Protagonisten, vänstermannen/journalisten, journalisten, vännen, några andra

Parkeringsplatsen utanför Horreya. Protagonisten och vännen.

Tystnad, tagning!:

- It's good having some time without X.

Väl inne.

- Hahaha, habibi, sverige förlorte!
- kuss umm al-rusia
- bäste dagen i livet, I'm so happy.
- They we're really bad. Where is Åsmund?
- Han glömde telefonen på Aubergine, han skulle hämte den och sen kommer han tillbaka.
- talata stella!
- These are my friends, x from austria, y from germany.
- ...
- Åsmund! Vad gör du här, hur länge blir du här?
- Inget, bara på semester, åker om två uker.
- Hur länge var du och Jon kvar förra året?
- december
- december!?
...
- kul att se dig igen, vi får se på matcherna nån dag, kanske diplomats club på fredag
...
- are you studying here?
...
- do you live with Lars?
- no, I live in garden city, with that girl over there.
...
- there have been som problems with german girls recently
...
- the austrian accent is strange
...
- we will have a party in our flat (when?) and you are welcome.
...
- Why didn't they put Källström and Allbäck on the pitch earlier if they wanted things to change!?
...
- I'm really tired I'll have to get up early to go to the desert. So I'm leaving now
- I'll join you

Jag skulle aldrig aldrig aldrig

Jag åker hem. Om knappt en månad. Jag är nog trött på det. Ibland blir det för mycket. Utan att jag njuter av det. Men jag vet att det ändrar sig. Jag vet att jag ändrar mig. Men hem åker jag. Den okända framtid är vår

Vad har då hänt den senaste tiden...jag vet inte riktigt, jag minns inte. Jag tror: inte så mycket. Fast det har bara varit som vanligt: mycket. Som vanligt låter jag det byggas upp en smula. Jag låter leva livet och väntar på intryck och en känsla av en historia. Beskrivandet kommer i andra hand och berättandet tar över. Det är därför jag låter det ta tid. Det måste finnas ett tema. Om det inte bara är ett alibi. En efterhandskonstruktion för att skyla bristen på...förhandskonstruktion, på plan.

Sen tar planen slut..."we have some planes", ta bort dem. Låt dem stanna på marken.

Jag åker igen. Till Sverige. Med ett plan för att hitta en plan. Jag tar ingenting just nu, jag kan inte ta någonting, jag skulle aldrig aldrig aldrig

Irregularities

En reva i skyn. En slump. Jag är van vid det här laget. Men det är alltid lika spännande. Jag gillar överraskningarna och konstigheterna. Jag får egentligen inte ut någonting av det. Mer än en historia, ett minne eller kanske ett foto. Jag var där.

Den här gången var det min gamla rumskamrat Andrew, han pluggar i Washington och var här en månad på semester. Roligt. Han hade en klasskamrat från sitt program som också besökte Kairo. Ingen mindre än en medlem av Bin Laden familjen. Ja, DEN Bin Laden familjen, en brorsdotter eller liknande till Osama. Arvtagerska till åtskilliga miljoner, om inte miljarder. Familjen äger tydligen en hel marina vid norra kusten och ett mindre slott i Kairo. Hon var helt schysst men man kan bara tänka sig problemen hon har med det namnet i USA. Andrew berättade att hon ofta använder andra namn. Men det har inte alltid nackdelar. Enligt Andrew skulle hon hyra en bil på västkusten. Biluthyraren var pakistanier. Hon uppgav sitt namn varpå pakistanierna svarade: Bin Laden Sheikh al-sunna? Sunni ledaren? Varefter hon bara behövde betala halva priset.

Den andra gången är jag, Mido, Frank och Clare påväg hem från en utekväll. Mido skymtar något stort i bilen jämte. Vi följer efter. Stannar. Väntar. Det stora kommer ut ur bilen. Det är en mustasch i form av en egyptisk filmskådis. Kanske inte Egyptens svar på Mikael Persbrandt men ändå. Tydligen spelar han ofta roller där han kastar folk. Det är så det är i filmbranschen. Man hänger med varandra.

Ostruktur

Det finns inget system sa dom. Det sa taxichaufförerna, och jag också. De pratade om Egypten.

Kampen för ordningen i livet är hårdare här. Den får ingen hjälp utifrån. Så den måste komma från insidan. Och ut strålar den och bildar en sfär av struktur. Så länge kraften, den mentala kraften finns att vidmakthålla den. Men man måste kämpa ensam.

Order. Let it be. Set.

Kaos lurar bakom varje hörn, kaos lurar dig. Strukturen rasar under trycket. Det finns ingen tillflykt från panta rhei. Inte här. Inte nu. Och det är en nervkittlande resa! In i malströmmen!

Jag är med på resan, jag kan se allt, allt händer. Det är en drog. Jag rider på kaos. Jag är dess mästare. Jag styr det vart jag vill. Möjligheterna är där, jag tar dem alla. Allting! Nu!

Kaos, passageraren. Kaospassageraren.

Förlust

Jag förlorar lägenheten, en kvinnas tårar räddar den tillbaka. Men vi förlorar en hyresgäst pga av hans namn, Ossama. Vissa förlorar oftare än andra. Jag förlorar tiden. I trafiken, oplanering, i viljelöshet. Hälsan går sönder i tyngden av rök; här har röken faktisk tyngd. Hostan slutar inte. Arabiskan känns långsam, det går svårt, jobbet hör inte av sig, inte jag heller, motivationen sipprar iväg. Jag låter mig bli lurad på pengar, skammen av att vara rikare tränger sig på. I Sverige är det inte så mycket. Men det blir mycket. Bara en måltid ute till. Vänner åker till sina länder igen, vänner kommer tillbaka, jag schabblar och plötsligt är det en förlust.

Och det är bara vad jag förlorar. Andras förluster är oändliga.

Mycket är galet, oförståeligt. Till synes slumpmässigt. Annat är följder, självförvållat. Man måste möta förlusterna. Hur gör man för att klara dem? Vad har du förlorat? Kan du få tillbaks det? Vem, vad varför.... det är ändå förlorat. Vem är du nu? Efter alla förlusterna. Spelar det nån roll? det beror på vad du gör.

Jag går till sjukhuset, jag ringer till chefen, jag skaffar en språkutbytes partner, jag snålar, jag skriver och jag skriver

Mellan vinst och förlust

Det är mer fotboll. Kval till VM. Egypten möter Demokratiska Republiken Kongo. Mitt Kongo. I Kongo. Jag kommer att heja på Kongo säger jag. Min egyptiska vän låter negativt inställd. Jag är ändå lite sjuk, jag kan se matchen hemma. Jag hör av mig säger han. Det gör han inte. Jag glömmer av matchen. I halvtid hittar jag rätt kanal. Kongo leder med 1-0. Egypten spelar dåligt men lyckas ändå vända till 2-1 seger. Det känns inte riktigt.

Ibland borde det kännas mer, men jag bryr mig inte riktigt. Jag är neutral.

På kön i taxin på vägen hem rullar en man i rullstol upp jämte mig i bilen och tigger pengar. När jag går av gör de smutsiga barnen samma sak. Det känns inte. Jag är van. Jag har mitt.

Nästa dag går jag förbi bageriet där köerna sträcker sig långa på morgonen för dem som inte har råd med annat än subventionerat bröd. Själv går jag till Metro, den fina välsorterade supermarketen, och köper det jag vill ha, även om jag väljer den billigare sorten.

Sen går jag hem.

Seger

Vi vinner. Vi är vita. Vi måste vinna ibland. Allt är vitt.

Jag öppnar ögonen. Två röda streck skär genom det vita. De rytmiska slagen på trummorna lägger en grund för lyssnandet. Där framför mig sitter dom. Mina protegéer. Vitingar bland vitklädda. Femton stycken omsorgsfullt ihopjagade vänner, fotbollsintresserade, upplevelsekickare eller bara medföljande.

Det är final i den Egyptiska cupen. Zamalek möter Nppi. Zamalek är vårt lag, sen gammalt, sedan vi hamnade i deras geografiska kvarter. Ingen håller på Nppi. Dess ursprung är ett egyptiskt oljebolag. Dess spelare inköpta för oljemiljoner. Dess supportrar anställda på företaget, och Ahlawis. Ahly är det andra stora Kairolaget. Zamalek är det första. Rivaliteten är total. Hälften av Nppi:s supportar i finalen är Ahlawis. Zamaleks supportrar sjunger hatsånger mot Ahly. Nppi finns inte.

Tre timmar före match anländer vi utanför stadion. Jag möter några kollegor från jobbet, de ska också se på matchen, de är bara några av alla dem som utgör den vallfärdande massa som är på väg till matchen. Stadion är ett tempel där böner och förbannelser blandas med hopp och förtvivlan. De vill beskåda och prisa sina gudar och helgon: Shikabala, Amr Zaki är deras namn. Men de hade inte räknat med att få se änglar i verkligheten. Agnabi, utlänningar. Femton vita flickor och pojkar i grupp. Dom måste fotas! Vi måste titta på dom! Vi måste prata med dom!

Trängseln är massiv. Efter åtskilliga förhandlingsförsök ger vi upp. Vi ger oss istället in i gröten. Alla på en gång! Sen är vi igenom. Till Cairo International Stadium. Den rymmer drygt 80 000 åskådare. Den var tänkt att vara en av huvudarenorna i Fotbolls-VM när Egypten ansökte om att få det världsmästerskap i fotboll som sedermera tillföll Sydafrika. Enligt hörsägen anlände det internationella fotbollförbundets FIFA representanter till Cairo Stadium för att inspektera Egyptens kapacitet att hålla VM. De började med att ringa en ambulans. Den kom efter tre timmar och Egypten fick inte en enda röst för att hålla VM. Efter att ha hämtat sig från den skammen gick man och vann de afrikanska mästerskapen i fotboll två mästerksap i rad; nu senast i våras.

Väl inne ser vi det vi redan sett. Det är bara Zamalkawis på plats. Strax under hälften av platserna är tilldelade Nppi, de har ca 2000 supportrar. Zamalek har 50 000. Alla är galna. Alla sjunger.

Det är en jämn öppning på matchen, chanser åt båda håll. Sången avtar inte. Trummorna dånar. Det är fem minuter före halvtid, Shikabala tar sig in i straffområdet, han fälls! Straff! Skrik av glädje sen nervositeten. 1-0!!!

Halvtid.

Nppi pressar på tungt i andra halvlek. Zamalek har ingenting, de ser trötta ut som om de redan vunnit. Matchen är 90 minuter! Ända in i kaklet gubbar! Kom igen!

Trycket ger utdelning. Nppi kvitterar 1-1, det blir tyst. Sen börjar hat-sångerna mot Ahly, Kussumak ya Ahly! Missmodet sprider sig. Nppi fortsätter att pressa. Men de kan inte anfall hur länge som helst. Några byten här och där. Lite gladare rop nu. Det står och väger. Förlängningen är bara tio minuter bort. Zamalek anfaller, bollen går till Amr Zaki. Amr Zaki, yl'ab ala moda, warina tiiz a-suda - Amr Zaki, spelar på modet, visa oss den svarta rumpan. Sedan han i finalen i afrikanska mästerskapen råkade dra ner byxorna på sin Kameruanske motståndare och visade publiken den svarta rumpan. Han håller bollen vänder bort sin motståndare i straffområdet och skjuter behärskat med sin vänsterfort bollen i målvaktens högra hörn. 2-1 !!!!

Stadion exploderar. Nervös väntan följer. Spelavbrott, fler byten. Slutsignal.

Oooohhh Zamalkawi!! Ooooohhh Zamalkawi!! Oooooh Zamalkawi!!

Jag stänger ögonen för ett ögonblick. Plötsligt har jag en flagga i handen. Jag öppnar ögonen och två röda streck skär genom det vita. Zamaleks klubbfärger.

Vi måste fira segern, eller iaf äta innan vi går och lägger oss. Minibussar passerar oss beklädda med vita zamalekfärger och sjungande supportrar.

Vi åker till vårt gamla kvartershak. Farah. Gröna plastmöbler på gatan och schysst mat till ett billigt pris. Matchen har tagit sitt pris. Sist jag åt var klockan 16, sist jag drack var i halvtid ca 20.50; nu är klockan 24 på natten. Nu samlas allting samtidigt, hostan jag hade i helgen har inte gått över. Inte heller spänningarna i samband med matchen. En timma i bil och avgaser från stadion hjälper inte. Jag vill nog hem. Jag har haft huvudvärk hela dagen. Det har varit varmt. Jag kanske ska dricka något. Jag dricker en Fanta. Jag klarar det inte längre. Jag är jättetrött och mår inte hundra. Jag måste hem. Jag går ut på trottoaren, tar tag i en reklampelare och spyr.