British Invasion
On our way over there...
Så hade det då blivit dags att dra ut i kriget/filma filmen. De tappra nya rekryterna/statisterna anlände tidigt på morgonen till hemmabasen i Kairo för vidare transport till slagfältet/inspelningsplatsen. Rädslan och tröttheten lyste i allas ögon. Vem skulle överleva dagen? Vem skulle få möta sin skapare innan solen gått ner? Löjtnant/casting-killen Nova försökte gjuta mod i ungdomarna med glada tillrop.
In i trupptransporten marscherade vi. Unga män från hela världen. Vi hade samlats för att strida sida vid sida med den berömde generalen/skådespelaren Omar Sharif. Under den blå-vit-röda brittiska fanan gick vi ut i krig för det goda; för civilisationen.
Chauffören kör säkert och vi håller god tid samtidigt som soldaterna vilar sig i form inför slaget/scenen. Plötsligt. Vi hör ett missljud. Chauffören stannar bilen. Sabotage! Bakre däcket är totaldemolerat. Fienden har slagit till innan vi ens nått krigsskådeplatsen!
Lyckligtvis är chauffören gammal i gemet och har gedigen erfarenhet av uppdrag bakom fiendens linjer. Han tar fram två ess ur rockärmen: ett reservhjul och en gatsten. Vant backar han upp bilen på stenen så att det skadade hjulet hänger fritt i luften och byter sedan smidigt däck.
Boot camp
Kort därefter anländer vi till baslägret. Trossen/rekvisitan är redan där och soldaterna delas upp i grupper och tilldelas uniformer. Olyckligtvis hade bristande kommunikationslinjer gjort att Löjtnant Nova fått undermålig information om kaptenernas/assistant directors krav på soldaternas fysiska kondition vilket fick honom att utbrista:
-There is no such thing as a fat British soldier!
Med hjälp av omgrupperingar och anskaffandet av uniformer i stretch-material kunde dock problemet avhjälpas.
De som inkallats från reserven, däribland jag, påbjöds även att besöka arméns barberare. Barberaren ifråga, en barnsoldat som säkerligen hade åtminstone 12 år i sin späda kropp, grep sig an verket med stor koncentration, hårgelé och rakblad.
It's a rebellion!
Efter att näppeligen undkommit med strupen i behåll anmodades jag att tillsammans med de andra soldaterna att inställa oss hos kavalleriet. Då åtskilliga av oss hade förväntat oss pansarvagnar, aldrig suttit på en hästrygg och upprepade gånger försäkrat både löjtnanter och kaptener om detta faktum ; spred sig oron i leden. Den lättades inte heller när de frustande bestarna till stridshästar uppenbarade sig. Hade Överbefälhavaren/regissören och kaptenerna verkligen den vapenkraft som behövdes? Hade de en sund plan för kampanjen/filmen som gick under täcknamnet/titeln "Passageraren" och hur soldaterna skulle användas?
Läget förvärrades ytterligare när en kvinna från lokalbefolkningen högljutt började diskutera med lägervakterna, för att sedermera dra sig tillbaka och återkomma med en skära i handen närmande sig den grupp barnsoldater/barn från den lokala milisen/byn som sedan arla morgonkvist suttit uppflugna på den närbelägna grushögen för att betrakta den märkliga utländska arméns läger.
Denna händelseutveckling fick underrättelseenheten att frukta att de två falangerna skulle slå sig samman och uppvigla lokalbefolkningen till ett uppror mot de främmande brittiska styrkorna, vilket hotade att resultera i ett tvåfrontskrig som kunde få förödande konsekvenser för operationerna i Egypten. I detta läge rådde i det närmaste panik bland de unga soldaterna och flera var nära att desertera eller fly till närmsta amerikanska armébas/Kentucky Fried Chicken.
Räddningen kom i form av chefen för ammunitionsförrådet som iklädd en blommig skjorta utrustade rekryterna med sina tjänstevapen varpå lugnet omedelbart återvände.
När sedan Slaktaren från Suez avbrutit sina förhandlingsförsök med barnsoldaterna som i sin tur blivit upptagna med att hantera ett problem med sin frigående grispopulation, kunde drottningens trupper lugnt fortsätta planeringen med det kommande slaget.
Make love, not war
Efter att Överbefälhavaren, en legoknekt med erfarenhet från flera kampanjer i Italien, anlänt beslutades det efter konsultationer i officerstältet att de nya rekryterna minsann kunde läras upp i hästridning, vilket med det nyfunna modet från vapnen säkert skulle gå som en dans.
Kavalleriets uppgift i det kommande slaget skulle bli att långsamt framföra sina ståtliga springare på ett rakt led ca 100 meter. Till vår hjälp hade armén värvat två inhemska kavallerispejare för att leda styrkan genom det fientliga territoriet. Slagfältet var en tågstation utmed Suez-kanalen och det var på vägen mellan kanalen och stationen vi skulle genomföra vårt anfall.
En uppgift vi alla kände oss redo och mäktiga att utföra!
Väl i fält stötte emellertid de tappra trupperna på svårigheter. Samarbetet med de lokala styrkorna föll inte så väl ut som förmodat då deras behandling av hästarna endast inbegrep andra delen av det famösa ordstävet "morot och piska". Därutöver var disciplinen hos hästarna själva inte optimal då de för första gången red ut i strid med märrar och hingstar sida vid sida i samma stridsgrupp. Det var i huvudsak en av hingstarna som inte visade sig redo för att tjänstgöra i armén ehuru han var synnerligen redo för andra aktiviteter vilket framförvarande märr i ledet vid två tillfällen blev varse, varefter det bångstyriga ungdjuret placerades bakom en annan hingst.
Med stor koncentration och med all den träning vi fått i åminnelse lyckades vi på fjärde försöket/tagningen erövra vägen fram till tågstationen. Slaget var en stor framgång! Vi kastade våra tofsbeklädda baskrar i luften och tackade gud och drottningen. En stor seger för det brittiska imperiet. Efter denna oefterhärmliga framgång bjöd Löjtnant Nova alla nya rekryter att inta sin provision från den lokala amerikanska armébasen.
Efter att vi återkommit till hemmabasen utan fientliga överfall meddelade Löjtnant Nova att dagpenningen skulle utbetals inom kort från den stridsbåt i Nilen han huserade på. Därefter spreds trupperna för vinden.
Det händer endast nu och då och alltmer sällan att jag stöter på några av mina gamla stridskamrater på något rökigt café i Kairo. Då får våra ansikten ofelbart något drömmande över sig och vi minns de stora dagar då vi stod sida vid sida och vann ärofulla segrar för den brittiska kronan. Ofelbart syns också drömmen och hoppet i våra ögon. Hoppet om att än en gång få stå på slagfältet med vinden i ansiktet, seger i blicken och sin trofaste kamrat vid sidan; redo att kämpa för heder och ära!
Så hade det då blivit dags att dra ut i kriget/filma filmen. De tappra nya rekryterna/statisterna anlände tidigt på morgonen till hemmabasen i Kairo för vidare transport till slagfältet/inspelningsplatsen. Rädslan och tröttheten lyste i allas ögon. Vem skulle överleva dagen? Vem skulle få möta sin skapare innan solen gått ner? Löjtnant/casting-killen Nova försökte gjuta mod i ungdomarna med glada tillrop.
In i trupptransporten marscherade vi. Unga män från hela världen. Vi hade samlats för att strida sida vid sida med den berömde generalen/skådespelaren Omar Sharif. Under den blå-vit-röda brittiska fanan gick vi ut i krig för det goda; för civilisationen.
Chauffören kör säkert och vi håller god tid samtidigt som soldaterna vilar sig i form inför slaget/scenen. Plötsligt. Vi hör ett missljud. Chauffören stannar bilen. Sabotage! Bakre däcket är totaldemolerat. Fienden har slagit till innan vi ens nått krigsskådeplatsen!
Lyckligtvis är chauffören gammal i gemet och har gedigen erfarenhet av uppdrag bakom fiendens linjer. Han tar fram två ess ur rockärmen: ett reservhjul och en gatsten. Vant backar han upp bilen på stenen så att det skadade hjulet hänger fritt i luften och byter sedan smidigt däck.
Boot camp
Kort därefter anländer vi till baslägret. Trossen/rekvisitan är redan där och soldaterna delas upp i grupper och tilldelas uniformer. Olyckligtvis hade bristande kommunikationslinjer gjort att Löjtnant Nova fått undermålig information om kaptenernas/assistant directors krav på soldaternas fysiska kondition vilket fick honom att utbrista:
-There is no such thing as a fat British soldier!
Med hjälp av omgrupperingar och anskaffandet av uniformer i stretch-material kunde dock problemet avhjälpas.
De som inkallats från reserven, däribland jag, påbjöds även att besöka arméns barberare. Barberaren ifråga, en barnsoldat som säkerligen hade åtminstone 12 år i sin späda kropp, grep sig an verket med stor koncentration, hårgelé och rakblad.
It's a rebellion!
Efter att näppeligen undkommit med strupen i behåll anmodades jag att tillsammans med de andra soldaterna att inställa oss hos kavalleriet. Då åtskilliga av oss hade förväntat oss pansarvagnar, aldrig suttit på en hästrygg och upprepade gånger försäkrat både löjtnanter och kaptener om detta faktum ; spred sig oron i leden. Den lättades inte heller när de frustande bestarna till stridshästar uppenbarade sig. Hade Överbefälhavaren/regissören och kaptenerna verkligen den vapenkraft som behövdes? Hade de en sund plan för kampanjen/filmen som gick under täcknamnet/titeln "Passageraren" och hur soldaterna skulle användas?
Läget förvärrades ytterligare när en kvinna från lokalbefolkningen högljutt började diskutera med lägervakterna, för att sedermera dra sig tillbaka och återkomma med en skära i handen närmande sig den grupp barnsoldater/barn från den lokala milisen/byn som sedan arla morgonkvist suttit uppflugna på den närbelägna grushögen för att betrakta den märkliga utländska arméns läger.
Denna händelseutveckling fick underrättelseenheten att frukta att de två falangerna skulle slå sig samman och uppvigla lokalbefolkningen till ett uppror mot de främmande brittiska styrkorna, vilket hotade att resultera i ett tvåfrontskrig som kunde få förödande konsekvenser för operationerna i Egypten. I detta läge rådde i det närmaste panik bland de unga soldaterna och flera var nära att desertera eller fly till närmsta amerikanska armébas/Kentucky Fried Chicken.
Räddningen kom i form av chefen för ammunitionsförrådet som iklädd en blommig skjorta utrustade rekryterna med sina tjänstevapen varpå lugnet omedelbart återvände.
När sedan Slaktaren från Suez avbrutit sina förhandlingsförsök med barnsoldaterna som i sin tur blivit upptagna med att hantera ett problem med sin frigående grispopulation, kunde drottningens trupper lugnt fortsätta planeringen med det kommande slaget.
Make love, not war
Efter att Överbefälhavaren, en legoknekt med erfarenhet från flera kampanjer i Italien, anlänt beslutades det efter konsultationer i officerstältet att de nya rekryterna minsann kunde läras upp i hästridning, vilket med det nyfunna modet från vapnen säkert skulle gå som en dans.
Kavalleriets uppgift i det kommande slaget skulle bli att långsamt framföra sina ståtliga springare på ett rakt led ca 100 meter. Till vår hjälp hade armén värvat två inhemska kavallerispejare för att leda styrkan genom det fientliga territoriet. Slagfältet var en tågstation utmed Suez-kanalen och det var på vägen mellan kanalen och stationen vi skulle genomföra vårt anfall.
En uppgift vi alla kände oss redo och mäktiga att utföra!
Väl i fält stötte emellertid de tappra trupperna på svårigheter. Samarbetet med de lokala styrkorna föll inte så väl ut som förmodat då deras behandling av hästarna endast inbegrep andra delen av det famösa ordstävet "morot och piska". Därutöver var disciplinen hos hästarna själva inte optimal då de för första gången red ut i strid med märrar och hingstar sida vid sida i samma stridsgrupp. Det var i huvudsak en av hingstarna som inte visade sig redo för att tjänstgöra i armén ehuru han var synnerligen redo för andra aktiviteter vilket framförvarande märr i ledet vid två tillfällen blev varse, varefter det bångstyriga ungdjuret placerades bakom en annan hingst.
In the Service of Her majesty the Queen
Med stor koncentration och med all den träning vi fått i åminnelse lyckades vi på fjärde försöket/tagningen erövra vägen fram till tågstationen. Slaget var en stor framgång! Vi kastade våra tofsbeklädda baskrar i luften och tackade gud och drottningen. En stor seger för det brittiska imperiet. Efter denna oefterhärmliga framgång bjöd Löjtnant Nova alla nya rekryter att inta sin provision från den lokala amerikanska armébasen.
Efter att vi återkommit till hemmabasen utan fientliga överfall meddelade Löjtnant Nova att dagpenningen skulle utbetals inom kort från den stridsbåt i Nilen han huserade på. Därefter spreds trupperna för vinden.
Det händer endast nu och då och alltmer sällan att jag stöter på några av mina gamla stridskamrater på något rökigt café i Kairo. Då får våra ansikten ofelbart något drömmande över sig och vi minns de stora dagar då vi stod sida vid sida och vann ärofulla segrar för den brittiska kronan. Ofelbart syns också drömmen och hoppet i våra ögon. Hoppet om att än en gång få stå på slagfältet med vinden i ansiktet, seger i blicken och sin trofaste kamrat vid sidan; redo att kämpa för heder och ära!
posted by Johannes | 5/20/2008 05:53:00 PM
|
3 comments
