2010: Hollywood

Fangen i mojligheterna

Jag ska nedan uppstalla nagra ovedersagliga fakta utifran vilka ni far dra era egna slutsatser.

1. Jag ska spela i en Omar Sharif film
2. En av de som ansvarar for filmen sa att jag kommer att bli en stjarna
3. Jag blev intervjuad av Svenska Dagbladet om min skadespelarkarriar
4. Cate Blanchett startade sin skadespelarkarriar i Egypten
http://en.wikipedia.org/wiki/Cate_Blanchett

Allt ar sant. Sa som det har sagts. Men sant med forklaringar.

Allt var som vanligt. Telefonen ringde fran en kamrat som sade att en casting kille behovde vasterlanningar till en film. Whiteboy. Jag var en smula forkyld, trott med mycket att gora. Naval, en rolig grej. Jag tillsammans med Lovisa och Marissa begav oss till motesplatsen. Obehagligt manga vasterlanningar var dar, sakert mer an 40. Sen borjade en lang vantan pa att nagot skulle borja.

Inget. Sa jag traffar pa ett bekant ansikte. En svensk journalist ifard med att gora ett reportage om Egyptisk filmindustri. Hon och jag hade tidigare traffats under en skandinavisk gudstjanst. Frilansare for Svd o TT.

(Jag tanker inte bli intervjuad; moraliska bryderier)
- Hej
- Hej.
...
- Jag tanker intevjua dig, ar det okej?
(...)
- Okej.
(Eller var det inte så farligt?)
...
- vad heter du i efternamn?
- Andreasson
-Hur vill du att jag ska beskriva dig? Volontar, student?
(Vem ar jag? Vem ar jag offentligt? Vem vill jag vara?)
(- Skadespelare)
- Student

Darefter blir journalisten utkord ur byggnaden pga av ...tja, valfri tankbar ursakt.

Monstring

Slutligen lyckas jag ta mig in i rummet for castingen. Man tar kort pa mig.

-Kan du klippa ditt har och raka av dig ditt skagg?
(???)
- Hur kort?
- Som en soldat.
- Mumkin (det ar mojligt)
- Kan du rida?
- Jag har aldrig ridit i hela mitt liv.
- Det ar lugnt hasten gar langsamt.
- Mumkin
- You're gonna be a star
- ...

- Namn, nummer?

Viskningar pa arabiska. - Gundi inglizi. Engelsk soldat

Nasta rum, langd bredd hojd och sen var det bara att aka hem. De hor av sig.

Eftermatt

Sen dess har det varit helgdagar har, koptisk pask o faraonisk hogtid. Har ingenting hort. Men a andra sidan traffade jag castingkillen i helgen, med det for branschen valanpassade namnet Nova, som ville ha fler folk. Lovisa och Amanda var med pa en liknande inspelning forra aret vilket da innebar hyfsat betalt men langa dagar o natter huvudsakligen bestaendes av vantan. Icke desto mindre kan det vare en rolig grej och det pratades ocksa om att inspelningarna kanske skulle vara i Port Said , en stad utanfor Kairo jag inte besokt.


Och jag, som aldrig ens dromt om att bli skadespelare, blir intervjuad om skadespeleri i den enda intervju jag gjort for nagon media overhuvudtaget. Ironin ar i det narmaste absurd.

Eftertext
Men jag vantar, pa allt och inget, mojligheter och missade sadana passerar for varje ogonblick. Loftena om vad som kan handa ar ofantliga, liksom misstanken om de som passerat. De mest skrammande ar de som flyktigt dyker upp i synfaltets utkanter - tillrackligt for att lockelsen att fanga dem skall hinna bli overvaldigande; sa jag griper. En drom ligger i handflatan, ett lofte; jag hoppas pa ett lofte

It's Friday I'm in Love

Motstandets kalabalik

Livet i Egypten handlar ofta om motstand. Det motstand man oftast stoter pa ar motstandet mot logiken. Det basta exemplet ar nog trafiken, men det finns manga fler. En van upptackte haromdagen att det inte gick att boka om flygbiljetter pa flygbolaget och inte heller gick det att kopa tagbiljetter pa tagstationen.

Ett annat motstand for mig ar den sprakliga svarigheten att forsta och bli forstadd. Exemplifierat genom mangder av taxiresor dar foraren inte forstar vad jag sager och kor fel eller dar jag inte forstar vad han pratar om.

Ett tredje motstand ar den kulturella barriaren. Nanstans mellan denna och den foregaende finns tillfallena da taxichaufforen inte vill forsta utan battre anser sig veta vart jag vill eller dar jag helt enkelt inte vill forsta, eller forsoka forsta hans prat som sannolikt handlar om min installning till prostituerade. Ett tydligare exempel ar installningen till hur man ger vaganvisnignar. En lokal tidning hade gjort en undersokning, foga statistiskt riktig men anda, dar en reporter fragade tio personer om vagen till en plats han visste hur man tog sig till. Alla tio svarade, sju av tio visade fel vag.

I denna kategori ingar ocksa de aldrig sinande missforstanden och, enligt oss, konstigheterna. Som nar hyresvarden till synes helt utan anledning har med sig en pojke, som inte ar hans son, upp till var lagenhet nar hans ska laga nagra saker som ar sonder. Eller nar det plotsligt dyker upp tre uniformerade man och knackar pa dorren till var lagenhet. Aven andra markligheter som forlovningar och liknande har dykt upp men kommer inte att avhandlas har. Nagra av svaren pa dessa markligheter har vi lyckats lista ut med lokal hjalp men det blir ju inte lika spannande om jag avslojar slutet.

Naturens, eller snarare den artificiella miljons, motstand ar det sista motstandet. Denna kategori tangerar logikmotstandet men far anda en egen horna att glansa i. Representanter for detta motstand ar exempelvis bangstyriga, eller obefintliga trottoarer; trippelparkerade bilar; luft som knappt gar att andas; okenstormar; det standiga rokandet i alla lokaler; 41 plusgrader den 23 april; nitiska amerikanska och egyptiska sakerhetsvakter som avvisar oss fran att luncha utanfor USA:s ambassad i den enda skugga som fanns att tillga utomhus den 23 april, darfor att kameran inte gillade oss; avsaknad av soptunnor.etc.

Slutsats: att leva i Egypten ar forknippat med vissa svarigheter och kraver ett gott talamod.

Iakttagelse: flera av exemplena ror taxibilar och trafiken. Taxibilar ar en av de fa naturliga motesplatserna mellan mig och det egyptiska samhallet och i dem spenderar jag majoriteten av den tid jag ar utomhus.

Vart ska du?

Skugga

Väntetid: 5 minuter


Tanken är inte alltid klar med vad jag tänkt skriva. Nu faller det sig så att viss tid har passerat och jag känner mig därtill nöd och tvungen att nedteckna vad som skett. Först, nu medan jag fortfarande minns, tänkte jag bara ...varna er eller försvara mig inför framtida texter. Det handlar om politisk korrekthet, något som Egyptierna aldrig har hört talas om och något som vi i "vår familj" börjat fara extremt ovarsamt med. Jag kommer att behöva en återintegrering i svensk...vaksamhet. Jag ber alltså på förhand om ursäkt för eventuella attacker över, bortom under eller på bältet eller gränsen vad gäller: personer, folkgrupper, etniska grupper, religioner, hudfärger, genus, styresskick, sociala klasser, maträtter, transportmedel och allt annat jag kan tänkas ha glömt och som inte rätteligen förtjänade sig en omgång. Över till väsentligheterna.

Framförallt har jag varit upptagen med studier och allehanda möten på jobbet samt besök från Nadine, som är en gammal medlem av Egypten-gänget. Allt har varit trevligt och jag känner nu att jag har en vardag som är fylld, lagom fylld. Sannolikt kommer det att plana ut en aning när min arbetsuppgifter övergår från diskussion och planeringsstadiet till utförande-fasen. Här borde jag väl berätta vad jag gör, men jag är just nu trött efter en allt annat än intensiv helg och har egentligen ingen lust att lägga ut texten på det sätt ämnet förtjänar; så det får vänta. Det blir istället lite lösryckta händelser enligt stundens infall.

Fläckfritt?

Vi har äntligen genomfört vårt återbesök till African diplomats club! Eller rättare sagt för andra gången besökt klubben ifråga. Lika trevligt om vanligt. Apropå första gånger...Jag spelade fotboll för första gången i år i tisdags på en hård plan med min vän Barrett och några kamrater till honom. Kvällen avslutades med att jag, Barrett och Mido satt på taket till Barrett:s hus och drack vattenpipa och kollade på staden, klockan halv ett på natten...

Dagen därpå var det återigen planeringsmöte på jobbet, de gör en plan för verksamheten under de kommande tre åren, och möten som sträcker sig intill åttatiden på kvällen. Icke desto mindre tyckte min aktiva chef att det var ett bra tillfälle att gå ut en sväng lite senare och träffa vänner. De nya utlänningarna på jobbet, dit jag räknas, var självklart välkomna. Några timmar därefter...träffas vi på ett av stans finare ställen där ett muntert sällskap sitter och äter och dricker. När det blir dags att betala slänger en i sällskapet snabbt upp ett glänsande kort och betalar helt sonika för allt. Jag är på väg att börja protestera när jag ser att ingen av de andra gör en ansats till detsamma. Guillaume, som jag inte kände hade kanske bjudit in till middagen, och med en lön från ett onämnt franskt företag för vilka han arbetade med vapenhandel hade han inte heller några problem att stå för notan. Den moraliska priset jag själv kände mig tvungen att betala i efterhand översteg sannolikt den summan. Lyckligtvis slapp jag veta mer om saken men olyckligtvis är sista ordet knappast heller sagt.

Försök till botgöring

Vi hade beslutat att ge oss av ifrån Kairo under helgen. Luften, tiden, stressen, folket, allt, började kännas tungt och vi behövde andlig och kroppslig rening. Som ett sista ryck iklädde jag i sällskap av tre norrmän oss rollerna som turister, för att besöka den så kallade Sopstaden. Dit körs stadens sopor och sorteras och görs om till användbara produkter. Det anmärkningsvärda, för att inte säga rent chockerande eller skrämmande, är att människor bor i allt detta. De förvarar soporna i sina hem, lukten är precis sådan ni tänker er den. Vi tänkte gå ut och se, men bad taxichauffören att köra vidare. Vidare, bort, igenom staden kom vi upp på en liten väg som ledde till en port och en kyrka. Fantastiskt uthuggen i berget med plats för tjugotusen människor som en amfiteater. En entusiastisk man berättade allehanda knasiga helgonberättelser för oss på arabiska emedan han insköt ett och annat "Hallelujah". Hela stället var verkligen som en oas i öknen. En kyrka i soporna. Förhoppningsvis ska vi ta oss dit för att se påskfirandet nästa vecka, palmsöndagen den 20 april. Påsken infaller på detta sätt eftersom den baseras på solen istället för som hos oss, månen på grund av att de kristna i Egypten är Kopter. Den koptiska kyrkan härstammar från århundradena efter kristus och de är även den monastiska traditionens grundare.

Till en av deras tillflyktsorter åkte vi för att finna det lugn vi sökte.

Om att stanna och kämpa

Heya shabab, ay akhbarak? Kasaru, kasaru Hosny Mubarak!

För första gången. Från lägenheten. Politik blir det den här gången. Det blir i omvänd kronologisk ordning från de senaste händelserna till chokladen. Och allt däremellan.

Igår var det lokalval i Egypten. Mer än 70 % av platserna gick till regeringspartiet: det nationaldemokratiska partiet, utan att motkandidater fanns. Så någon spännande valvaka blev det aldrig. Vilket å andra sidan aldrig verkade aktuellt då regeringen långsiktigt jobbat med att spärra in, hota och trixa bort eventuella motkandidater. Den största oppositionsgruppen, det muslimska brödraskapet, uppmanade dagarna före valet till bojkott, men har i övrigt legat lågt och undvikit konflikter med regeringen trots att flera av deras ledare sitter inspärrade i färd med att ställas inför militärdomstol. Andra motståndsgrupper och partier saknas inte men är mycket små och oförmögna att mobilisera människor.

Icke desto mindre var det i söndags utlyst generalstrejk. Ett antal faktorer samverkade för att skapa situationen som ledde fram till detta.

För det första har matpriserna höjts kraftigt av globala orsaker om vilkas påverksansgrad man tvistar; ökad efterfrågan från en växande kinesisk medelklass, satsning på grödor som ger miljöbränslen istället för mat, valutaspekulationer av stora investmentfirmor o dyl. Sannolikt, som vanligt, en kombination av orsaker som tillsammans med de rådande ekonomiska svårigheterna etc. osv. m m. Priserna har ökat, framförallt på bröd, och för de fattiga i Egypten kan det innebära att man inte längre har råd att föda familjen. Den egyptiska regeringen har länge subventionerat brödet, eller snarare mjölet, med stor hjälp av amerikanskt bistånd. Eftersom staten alltså kontrollerar brödpriset blir den föremål för det missnöje som mynnar ur de drabbade delarna av befolkningen vilkas stora antal hotar att skaka regeringen i dess grundvalar. Ett försök att avskaffa subventionerna under 70-talet ledde till dagar av demonstrationer över vilka regeringen saknade kontroll och som kunde ha lett till ett maktövertagande om någon hade haft förmåga att ta ledningen. Staten vet detta och att lösa problemet är vitalt för dess överlevnad. Här anas också det strupgrepp USA håller om den egyptiska ledningen. Hittills har åtskilliga personer dödats i brödköer och problemet underlättas inte av att det finns personer som säljer mjölet till marknadspriser eller att bagerier köper subventionerat mjöl och bakar bröd som säljs till marknadspris. Korruption.

För det andra har det strejkats i fabriker och bland olika yrkeskategorier under olika omgångar på olika platser i landet, delvis till följd av önskan om högre löner till följd av höjda priser...men också av andra orsaker. Det finns alltså en viss "kultur" kring att strejka som en sätt att påverka och ge utlopp för frustrationer. Inte ovanligt när andra legitima kanaler saknas. 'Petition for redress of grievances'. Strejk.

För det tredje var lokalvalet i nära antågande.

Dessa tre faktorer, och sannolikt fler, samverkade för att skapa en situation där något av en generalstrejk utlystes i olika skepnader från alla inblandade. Exempelvis skapades en Facebook-grupp med mer än 65000 medlemmar, några/någon menade att om man inte ville demonstrera kunde man åtminstone stanna hemma från jobbet. Strejkens egenskaper avspeglade faktorerna i det att den på grund av utspriddheten av de tidigare strejkerna och avsaknaden av ledare kring både brödkrisen och motståndet mot regeringen inför valet (brödraskapet ställde sig inte officiellt bakom strejken men ansåg att medlemmarna fick göra som de ville), gjorde att strejken helt var i avsaknad av ledning. Då regeringen emellertid är van vid att vid potentiella strejker arrestera ledarskiktet för att avstyra problemen uppstod nu ett nytt problem, hur arresterar man ledarna i en platt organisation?

Dagarna före den 6 april var luften full av prat om strejken, och ryktena om vad som skulle ske,och vem eller vilka som låg bakom var fler än flugorna. I ett land där yttrande- och pressfriheten är på något av ett undantag (det finns dock fria och regimkritiska tidningar även om de regelmässigt utsätts för påtryckningar) och tillförlitlig information svårligen kan skiljas från falsk, då blir allt sant och inget sant.

Dagen för strejken var luften full av sand. Årets första khamsiin, ökenvind. 'Till och med solen strejkade'. Massivt polispådrag med hundratals poliser patrullerande, vakande, stående jämte de stora torgen och vanliga demonstrationsplatserna, uppbrytandes all tendenser till folksamlingar. Utan ledning föll den påannonserade strejken tillbaka till dess sista bastioner: journalistsyndikatet och advokatsamfundet. Några demonstranter omringade av hundratals poliser: fredligt; ofarligt.

Utom i Mahalla. En stad i Nildeltat på ca 1 miljon innevånare. Säte för en gigantisk textilindustri och vad som uppges vara afrikas största fabrik. Här hade strejkats med jämna mellanrum under en längre tid. Ett avslutat skift, en stor folkmassa samlas för att gå av och på skiftet. Polisen står i givakt längs hela huvudgatan och låter ingen tala med folk i fabriken. För säkerhets skull arresteras några ledare för tidigare strejker, eller var det facket, eller var det för fabriksarbetarna? En gnista. Hundratals människor demonstrerar planlöst med tusentals andra i släptåg, alla vill, önskar, hoppas att något ska hända. "Heya Gamaal 'ul abuka, Mahalla 'auwi hynakkuka!" Polisen har tappat kontrollen. Bägge sidor kastar stenar, polisen arresterar arbetslösa och fattiga ungdomar, vilka utgör kärnan i strejken. Al-jazeeras kameramän arresteras också. Några river ner och trampar på en gigantisk affisch av Mubarak. Natten lugnar ner stormen.

Dagen därpå bekräftas att en 15-åring skjutits till döds av polisen. Min svenska kompis Per, som är journalist och var där under den lugnare delen av första dagen, åker tillbaka igen. Den här gången är det inte lugnt. En stor folkmassa, mödrar, väntar utanför polisstationen för att deras söner ska släppas. Gnistor igen. Stenkastning. Brinnande bilar och krossade fönster. Alla utgångar från staden är barrikaderade. Det går inte att komma ut. Jag och mina svenska och norska vänner sitter på en av Kairos finare restauranger och äter gott. Per sitter fast i Mahalla. Det finns en väg ut.

Valdagen passerade utan större prolem i Mahalla, valet sköts upp eller liknande och premiärminstern besökte fabriken för att lugna ner massorna. Det ryktas om fler demonstrationer på fredag. Nu vet man; det är möjligt, nyheterna sprider sig till andra delar av arabvärlden.

Men icke desto mindre var slutresultatet ett relativt tomt Kairo med flera som stannade hemma och strejkade, dock utan någon möjligthet att på allvar hota sakernas tillstånd. Mängden information, rykten och prat inför strejken motsvarade inte vad som sedan skedde, trots att det pratats mer än på mycket länge. Staten har fortfarande ett järngrepp, men det pyr under ytan och Mubarak är inte osårbar.

Små fickor av motstånd finns och de tillåts agera någorlunda fritt så länge de inte bedöms utgöra ett hot mot staten eller växer sig alltför starka. Det finns motståndspartier, socialister, kommunister, religionsbaserade organisationer, tidningar, som får existera trots att de är olagliga. Dock under ständigt tryck från staten, min chef får samtal varje vecka från säkerhetstjänsten, och till och med julkort!! (eller iaf den egyptiska motsvarigheten). Det var på en konferens med dylika motståndsgrupper jag blev bjuden på choklad av brödraskapets studentförbund. De var ett antal välklädda, vältaliga och välansade unga herrar som ville prata om sin organisation. Den försöker vinna utländskt tycke, och visa upp en bild som inte motsvarar fördomar om muslimska fundamentalister eller dylikt. Den som vill ha något spännande att undersöka hittar ett välkommet studieobjekt i det muslimska brödraskapet. I synnerhet med avseende på: värderingsgrund, politiska lösningar, målsättningar och strategier.

I övrigt var det en brokig samling aktivister, strejkledare, en sydkoreansk grupp mot ett krig i Iran, en kanadensisk grupp mot imperialismen, en annan grupp för Chavez, Kifayya mot regeringen, brödraskapet, frontorganisationer för Hamas. Inte alltid, eller ens sannolikt, med värderingar som är i närheten av varandra. Men med samma fiender. USA, israelerna/judarna/zionisterna och den egyptiska regeringen. Och tillhandahållandes choklad.


Jag hade tänkt att skriva mer om mitt jobb och min organisation och vad som hänt här den senaste tiden men det känns som om det räcker för den här gången. Jag ber om ursäkt för om det blev något långt och långrandigt men ska försöka avsluta lite lättare: med en liten film med valets segrare. Hosny Mubarak innan han blev president! Kan ni hitta honom i filmen?

http://www.youtube.com/watch?v=zl_w6faXAAo

Mer om valet och vad som hände i Mahalla finns förhoppningsvis redan, annars snart, av Per på www.fria.nu Stockholms eller Göteborgs fria tidningar. Bilder finns på:
http://www.flickr.com/photos/perbjorklund/collections/72157604439933811/

Tills nästa gång.

The Beast and the Lion

men snart ar det slut pa det. Nu ska jag beratta om mitt liv. Jag kom till Kairo med, i grova drag, tva malsattnignar: att plugga arabiska och att skaffa ett jobb. Nu gor jag bagge. Idag hade jag min forsta dag pa den nya kursen. Plugget ligger i stadsdelen al-agouza (den gamla damen) och for tillfallet tar jag privatlektioner i modern standard arabiska vilket ska paga i en manad. Darefter tar jag ett nytt beslut, och forhoppningsvis ansluter fler studenter vilket innebar att jag kan komma undan lite billigare and de 25 pund per timme jag betalar nu.

Idag har jag ocksa skaffat mig ett jobb! Eller rattare sagt i sondags, men det var forst idag jag skakade hand med direktoren samtidigt som han berattade att "Egyptians are tricky". Organisationen heter "Andalus Institute for Tolerance and Anti-Violence Studies" och jobbar for demokrati och manskliga rattigheter i Egypten, den ar givietvis illegal. Pa lordag ska de ha planeringsmote och da ska vi bestamma vad jag ska gora for dem och fram tills dess ska jag forsoka lasa mig till vad de star for och hur de arbetar. Mer info kommer alltsa aven har senare och inlagget om politik som jag tidigare utlovat kommer med anledning av detta sakerligen inte att bli det enda. Lankar till Andalus hemsida kommer sa snart jag kommit pa hur man transkriberar hemsidenamnet till engelska. Sa lange finns de omnamnda i denna artikel i Washingtonpost: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/12/16/AR2007121601559_pf.html

Ahmed Samih ar mannen som anstallde mig. Ganget pa organisationen verkar skont och det ger mig, som enda vasterlanning i en grupp av ca 30 personer, chansen att komma narmare in pa det egyptiska samhallet.

Ibland gar det inte att undvika. I helgen kommer antligen var inflyttningsfest ga av stapeln, en manad sen vi flyttade in...