Heya shabab, ay akhbarak? Kasaru, kasaru Hosny Mubarak!
För första gången. Från lägenheten. Politik blir det den här gången. Det blir i omvänd kronologisk ordning från de senaste händelserna till chokladen. Och allt däremellan.
Igår var det lokalval i Egypten. Mer än 70 % av platserna gick till regeringspartiet: det nationaldemokratiska partiet, utan att motkandidater fanns. Så någon spännande valvaka blev det aldrig. Vilket å andra sidan aldrig verkade aktuellt då regeringen långsiktigt jobbat med att spärra in, hota och trixa bort eventuella motkandidater. Den största oppositionsgruppen, det muslimska brödraskapet, uppmanade dagarna före valet till bojkott, men har i övrigt legat lågt och undvikit konflikter med regeringen trots att flera av deras ledare sitter inspärrade i färd med att ställas inför militärdomstol. Andra motståndsgrupper och partier saknas inte men är mycket små och oförmögna att mobilisera människor.
Icke desto mindre var det i söndags utlyst generalstrejk. Ett antal faktorer samverkade för att skapa situationen som ledde fram till detta.
För det första har matpriserna höjts kraftigt av globala orsaker om vilkas påverksansgrad man tvistar; ökad efterfrågan från en växande kinesisk medelklass, satsning på grödor som ger miljöbränslen istället för mat, valutaspekulationer av stora investmentfirmor o dyl. Sannolikt, som vanligt, en kombination av orsaker som tillsammans med de rådande ekonomiska svårigheterna etc. osv. m m. Priserna har ökat, framförallt på bröd, och för de fattiga i Egypten kan det innebära att man inte längre har råd att föda familjen. Den egyptiska regeringen har länge subventionerat brödet, eller snarare mjölet, med stor hjälp av amerikanskt bistånd. Eftersom staten alltså kontrollerar brödpriset blir den föremål för det missnöje som mynnar ur de drabbade delarna av befolkningen vilkas stora antal hotar att skaka regeringen i dess grundvalar. Ett försök att avskaffa subventionerna under 70-talet ledde till dagar av demonstrationer över vilka regeringen saknade kontroll och som kunde ha lett till ett maktövertagande om någon hade haft förmåga att ta ledningen. Staten vet detta och att lösa problemet är vitalt för dess överlevnad. Här anas också det strupgrepp USA håller om den egyptiska ledningen. Hittills har åtskilliga personer dödats i brödköer och problemet underlättas inte av att det finns personer som säljer mjölet till marknadspriser eller att bagerier köper subventionerat mjöl och bakar bröd som säljs till marknadspris. Korruption.
För det andra har det strejkats i fabriker och bland olika yrkeskategorier under olika omgångar på olika platser i landet, delvis till följd av önskan om högre löner till följd av höjda priser...men också av andra orsaker. Det finns alltså en viss "kultur" kring att strejka som en sätt att påverka och ge utlopp för frustrationer. Inte ovanligt när andra legitima kanaler saknas. 'Petition for redress of grievances'. Strejk.
För det tredje var lokalvalet i nära antågande.
Dessa tre faktorer, och sannolikt fler, samverkade för att skapa en situation där något av en generalstrejk utlystes i olika skepnader från alla inblandade. Exempelvis skapades en Facebook-grupp med mer än 65000 medlemmar, några/någon menade att om man inte ville demonstrera kunde man åtminstone stanna hemma från jobbet. Strejkens egenskaper avspeglade faktorerna i det att den på grund av utspriddheten av de tidigare strejkerna och avsaknaden av ledare kring både brödkrisen och motståndet mot regeringen inför valet (brödraskapet ställde sig inte officiellt bakom strejken men ansåg att medlemmarna fick göra som de ville), gjorde att strejken helt var i avsaknad av ledning. Då regeringen emellertid är van vid att vid potentiella strejker arrestera ledarskiktet för att avstyra problemen uppstod nu ett nytt problem, hur arresterar man ledarna i en platt organisation?
Dagarna före den 6 april var luften full av prat om strejken, och ryktena om vad som skulle ske,och vem eller vilka som låg bakom var fler än flugorna. I ett land där yttrande- och pressfriheten är på något av ett undantag (det finns dock fria och regimkritiska tidningar även om de regelmässigt utsätts för påtryckningar) och tillförlitlig information svårligen kan skiljas från falsk, då blir allt sant och inget sant.
Dagen för strejken var luften full av sand. Årets första khamsiin, ökenvind. 'Till och med solen strejkade'. Massivt polispådrag med hundratals poliser patrullerande, vakande, stående jämte de stora torgen och vanliga demonstrationsplatserna, uppbrytandes all tendenser till folksamlingar. Utan ledning föll den påannonserade strejken tillbaka till dess sista bastioner: journalistsyndikatet och advokatsamfundet. Några demonstranter omringade av hundratals poliser: fredligt; ofarligt.
Utom i Mahalla. En stad i Nildeltat på ca 1 miljon innevånare. Säte för en gigantisk textilindustri och vad som uppges vara afrikas största fabrik. Här hade strejkats med jämna mellanrum under en längre tid. Ett avslutat skift, en stor folkmassa samlas för att gå av och på skiftet. Polisen står i givakt längs hela huvudgatan och låter ingen tala med folk i fabriken. För säkerhets skull arresteras några ledare för tidigare strejker, eller var det facket, eller var det för fabriksarbetarna? En gnista. Hundratals människor demonstrerar planlöst med tusentals andra i släptåg, alla vill, önskar, hoppas att något ska hända. "Heya Gamaal 'ul abuka, Mahalla 'auwi hynakkuka!" Polisen har tappat kontrollen. Bägge sidor kastar stenar, polisen arresterar arbetslösa och fattiga ungdomar, vilka utgör kärnan i strejken. Al-jazeeras kameramän arresteras också. Några river ner och trampar på en gigantisk affisch av Mubarak. Natten lugnar ner stormen.
Dagen därpå bekräftas att en 15-åring skjutits till döds av polisen. Min svenska kompis Per, som är journalist och var där under den lugnare delen av första dagen, åker tillbaka igen. Den här gången är det inte lugnt. En stor folkmassa, mödrar, väntar utanför polisstationen för att deras söner ska släppas. Gnistor igen. Stenkastning. Brinnande bilar och krossade fönster. Alla utgångar från staden är barrikaderade. Det går inte att komma ut. Jag och mina svenska och norska vänner sitter på en av Kairos finare restauranger och äter gott. Per sitter fast i Mahalla. Det finns en väg ut.
Valdagen passerade utan större prolem i Mahalla, valet sköts upp eller liknande och premiärminstern besökte fabriken för att lugna ner massorna. Det ryktas om fler demonstrationer på fredag. Nu vet man; det är möjligt, nyheterna sprider sig till andra delar av arabvärlden.
Men icke desto mindre var slutresultatet ett relativt tomt Kairo med flera som stannade hemma och strejkade, dock utan någon möjligthet att på allvar hota sakernas tillstånd. Mängden information, rykten och prat inför strejken motsvarade inte vad som sedan skedde, trots att det pratats mer än på mycket länge. Staten har fortfarande ett järngrepp, men det pyr under ytan och Mubarak är inte osårbar.
Små fickor av motstånd finns och de tillåts agera någorlunda fritt så länge de inte bedöms utgöra ett hot mot staten eller växer sig alltför starka. Det finns motståndspartier, socialister, kommunister, religionsbaserade organisationer, tidningar, som får existera trots att de är olagliga. Dock under ständigt tryck från staten, min chef får samtal varje vecka från säkerhetstjänsten, och till och med julkort!! (eller iaf den egyptiska motsvarigheten). Det var på en konferens med dylika motståndsgrupper jag blev bjuden på choklad av brödraskapets studentförbund. De var ett antal välklädda, vältaliga och välansade unga herrar som ville prata om sin organisation. Den försöker vinna utländskt tycke, och visa upp en bild som inte motsvarar fördomar om muslimska fundamentalister eller dylikt. Den som vill ha något spännande att undersöka hittar ett välkommet studieobjekt i det muslimska brödraskapet. I synnerhet med avseende på: värderingsgrund, politiska lösningar, målsättningar och strategier.
I övrigt var det en brokig samling aktivister, strejkledare, en sydkoreansk grupp mot ett krig i Iran, en kanadensisk grupp mot imperialismen, en annan grupp för Chavez, Kifayya mot regeringen, brödraskapet, frontorganisationer för Hamas. Inte alltid, eller ens sannolikt, med värderingar som är i närheten av varandra. Men med samma fiender. USA, israelerna/judarna/zionisterna och den egyptiska regeringen. Och tillhandahållandes choklad.
Jag hade tänkt att skriva mer om mitt jobb och min organisation och vad som hänt här den senaste tiden men det känns som om det räcker för den här gången. Jag ber om ursäkt för om det blev något långt och långrandigt men ska försöka avsluta lite lättare: med en liten film med valets segrare. Hosny Mubarak innan han blev president! Kan ni hitta honom i filmen?
http://www.youtube.com/watch?v=zl_w6faXAAo
Mer om valet och vad som hände i Mahalla finns förhoppningsvis redan, annars snart, av Per på www.fria.nu Stockholms eller Göteborgs fria tidningar. Bilder finns på:
http://www.flickr.com/photos/perbjorklund/collections/72157604439933811/
Tills nästa gång.
